Pinkish

Jag har fått en konstigt vana den senaste veckan. Jag vaknar mer eller mindre med ett ryck och jag ställer mig själv seriöst frågorna "Vad är det för dag? Är det natt eller dag? Vad är klockan? och Är jag försenad till jobbet?"

Jag har fått en sån otroligt härlig rutin på livet måste jag säga. Jobbar (oftast) på kvällen, kommer hem, vill sova, kan inte sova. Vill skriva, kan inte skriva. Ligger vaken och tänker, somnar tillslut. Framåt fyra fem på morgonen oftast. Vaknar sen med ett ryck kring 12 tiden. Dagen drygar förbi och sen är karusellen igång igen. Känns sunt.

I förrgår fick jag mig en massa tankeställare. Aha-upplevelserna bara bombarderade min stackars lilla, redan överbelastade hjärna.

Jag har börjat lyckas koppla ihop saker som hänt och händer. Anledningar till varför jag beter mig som jag gör. På en timme fick jag en helt annan förståelse för hur mitt undermedvetna fungerar. En helt sjuk känsla. Tankar och flashbacks som bara ploppade upp och jag hann inte ens reflektera kring dem innan nästa flashback attackerade hjärnan.

Det kanske var just det här som jag behövde? Någonting nytt att arbeta med. Innan detta hände har jag bara känt "Jag vet inte..." jag vet inte varför jag känner som jag gör och varför jag gör som jag gör. Det har bara varit så. Det bara är så. Det är sån jag är. Det är så jag fungerar.
Men nu, för att leka lite psykolog med sig själv, så kan jag börja koppla ihop händerer och se mönster som jag haft och fortfarande har. Det känns bra.
Och min gamla svenskalärare skulle vara överlycklig. Hon tyckte att jag skulle bli psykolog, men jag tyckte att jag hade nog med mina egna problem och behövde inte överösas med alla andras problem också.

Ska vi börja tro på att jag kommer börja lyckas strukturera det här nu då? Vi hoppas på det bästa i alla fall. Och än en gång så vill jag lite smått be om ursäkt för att det inte skrivits så mycket i bloggen på senaste. Men förhoppningsvis blir det väl en del förbättring på den fronten också så småningom.