Pinkish

Jag undrar just hur länge man kommer att hata kvällar och nätter och ångesten som de för med sig. Jag är för pigg för att sova, oftast för trött för att göra någonting vettigt, och också för osugen på alkohol som annars skulle kunna vara ganska sövande.

Ångesten kan man ju undra var den kommer ifrån också. Nu är det ju så att det ter sig på det viset att jag kan må skitbra på dagen, när jag är sysselsatt. Men så fort jag inte har någonting att göra, oftast då kvällen och natten börjar krypa sig inpå. Tankarna sätter igång. Jag börjar fundera. Jag får en massa fixidéer. Jag får för mig saker. Jag vill höra av mig till folk som jag bestämt mig för att inte höra av mig till.
Jag kommer på en massa bra sms som jag skulle kunna skicka iväg till dessa personer. Men jag vet att jag inte borde. Hur mycket jag än vill så vet jag att det kommer vara ännu mer ångestframkallande om jag faktiskt hör av mig.

Varje dag som jag vaknar och inser att jag inte har hört av mig så blir jag glad inombords. "Jag klarade av en dag till." Kvällarna och nätterna går åt till att gång på gång hindra mig själv från att skriva hej när jag ser att du är inloggad på facebook eller att tygla mig själv och inte ta upp mobilen som jag konstant stirrar på.

Jag vet inte om jag hoppas på att du ska höra av dig eller om jag tycker att det är skönt att du inte gör det. Jag vet inte vad som är bäst. Jag vet inte. På natten så vet jag ingenting. Absolut ingenting.
Jag blir lättirriterad. Jag blir arg på allt och alla men mest på mig själv för att jag inte längre kan bestämma över mina känslor.
Jag vet inte ens vad det är som händer med mig. Jag kan verkligen inte förstå varför jag blir såhär. Varför just på nätterna? Varför ska det vara så att så fort jag kommer hem, hur trött jag än må vara, så slutar det med att jag ligger vaken i minst en timme till. Jag kan inte slappna av. Ångest. Jag tar upp moblien. Kollar klockan, lägger ifrån mig mobilen. Plockar upp den igen. Tar bort knapplåset och slår sen på det igen och lägger ifrån mig mobilen.
Tredje gånge jag plockar upp den går jag in på meddelanden. Men inte längre än så. För varje gång som jag tar upp mobilen så kommer jag ett steg närmare att höra av mig. Men oftast så lyckas jag låta bli. Trots att jag varje gång ifrågasätter varför jag från början bestämde mig för att sluta höra av mig.

Jag undrar fortfarande varför. Varför?
Himla bra fråga. Fråga mig igen imorgon bitti så kanske jag kan svara på den då. Det är mycket möjligt att det är så att det är mer ångstframkallande att faktiskt höra av sig än att inte göra det. Jag vet inte.

Tidigare mådde jag inte bra. Mår jag bättre nu? Nej. Men kommer jag må bättre än jag gjorde tidigare om jag forstätter att må sämre än jag gjorde då? Kommer det att vända? Det är det jag inbillar mig. Det är det jag hoppas på.

Fuck känslor... Varför ska det alltid sluta såhär..?