Pinkish

Varför kan inte folk bara låta en vara? (varför kan inte jag sluta vara så jävla labil för?)
Vad jag känner och tror att jag skulle behöva just nu är lite, eller massor, med tid för mig själv. Varför ska folk då vara så jävla på hela jävla tiden?
Det jobbiga är att samtidigt som jag känner såhär så tror jag, eller mer eller mindre vet med mig att om folk slutade höra av sig, om folk slutade bry sig och ignorerade mig såsom jag önskar att de ska göra, då skulle jag förmodligen må ännu sämre. Då skulle jag känna mig som den mest ensamma människan i hela världen.
Inte nog med att jag har lika mycket ångest så att det räcker till tio pers, ingen bryr sig.

Och jag är fortfarande lika jävla labil och kan inte bestämma mig för om jag vill få ett sms (eller ett samtal) eller inte. Jag vet att jag inte kommer höra av mig. Eller jag hoppas att jag inte gör det. Samtidigt som allt jag vill är att prata med dig. Men jag vet också att om du ringer eller om du messar så kommer jag förmodligen att dryga sönder och vara den största jävla fittan någonsin bara för att visa att jag står över dig. För att få det att låta som att det inte rör mig det minsta. För att få det att låta som att det inte betyder någonting för mig.

Är inte det dålig stil så säg? Har jag sjunkit så lågt att jag måste trycka ner andra för att själv må bättre? Näe fyfan! Jag äcklas av mig själv. Vad fan håller jag på med? Slutar ögonen och skakar på huvudet.
Vem är du och vad har du gjort med åsa?

Det jag konstant frågar mig själv är om det jag gör är för det bästa eller om det är ännu en episod av, det som jag och bror pratat om, då man låter bli, man sluter sig, man klipper innan det gått för långt, man vågar inte öppna sig så istället tar man några steg tillbaka. Man låter det aldrig gå så långt så man får reda på om det skulle kunna ha funkat eller inte. Man bryter innan man kommer så långt. Det är enklare så. Det är lättare att fly. Men löser det några problem? Absolut inte. Man gör det bara värre. Ju fler gånger man gör såhär desto jobbigare blir det nästa gång, men också lättare att fly ännu en gång.
Så var är egentligen bäst; att fly eller att satsa och eventuellt illa fäkta? Frågan får man aldrig svar på om man inte sätter sig i situationen. Du kan inte heller vinna om du inte satsar någonting som du också måste vara beredd på att kunna förlora. Och det är bara ren fakta.

Att det sen är så att det alltid är tio gånger svårare att göra saker i praktiken, ja... Det är väl bara så livet är uppbyggt. Vad vore livet utan utmaningar?
Men inte vore det väl helt fel om man kunde ha lite flyt någon gång också?