Tillbaka i fokus
"När man är nere eller allt känns tungt och man vill ändra på det, då brukar jag börja med att le. Det känns så jävla fake i början, men efter ett tag så blir man typ glad." - Andreas Eliasson
När jag gick hem för någon timme sen så använde jag mig av min broders kloka ord. Jag började le. Jag rätade på ryggen, sträckte på mig ordentligt, sköt upp hakan i vädret, tittade på luften som glittrade och på träden som är så otroligt brutalt vackra och bara log. Jag log och jag mådde bra.
Jag visste att det skulle gå fortare än jag trodde att släppa taget och börja klättra upp igen. Men att det skulle ske såhär omgående det var en överraskning.
Så jag får väl passa på att tacka för att du har gjort det så enkelt för mig. Jag undrar om du ens inser vilken helomvändning du fått mig att göra på bara 48 timmar. Jag hade bestämt mig för att satsa, men på två dagar har jag nu inte fått en enda syl i vädret för att kunna tala om det, tack vare detta så har jag nu ändrat mig. Lite labil har man blivit, men det sägs ju att man blir som man umgås.
När jag ändå är igång så vill jag tacka dig, Dannie, för att du finns. (Fröken Sverige nästa? haha) Det du sa fick inte bara mina ögon att öppnas, utan också mitt sinne. Du gjorde så att jag lyckades öppna den dörren som jag omedvetet valt att hålla stängd för att jag inte egentligen velat inse sanningen.
Jag tänkte på en sak när jag vandrade i kylan och log. Senaste månadens mest använda ord och tanke har varit "palla". Nästkommande månads mest använda, kanske inte ord, men åtminstone tanke ska vara "jag".
Jag började således fundera över positiva saker om mig själv. Jag sa saker högt för att se om hur de berörde mig och om jag ens påverkades av dem. "Jag är bäst" gav mig en lite överlägsen attityd, som att man är ganska cool liksom. "Jag är så jävla bra" hade en mer ödmjuk klang och kändes därför som att det passade bäst in på mig.
Jag provade att kalla mig själv snygg, men jag tycker att det låter för sexuellt. Eller ja, antingen för sexuellt eller för ironiskt. Typ "Å fyfan va snygg! De e helt otroligt asså...!" Jag testade mig fram med lite olika ord för att beskriva någon som ser bra ut. Söt, fin, gullig, sexig och snygg, men ingenting kändes passande. Ingenting kändes sådär bra som man önskar att det ska göra.
Jag tittade upp på träden och så insåg jag "där har vi det!". Vacker. Sug på den karamellen en stund innan du läser vidare är du snäll. Vacker.
Nam nam. Visst smakar det ganska gott, mjukt och sött på tungan?
Det är inte så brutalt, inte så kaxigt, det är mjukt men för den sakens skull inte mindre talande. Det är inte för plutti-nuttigt och inte heller för mesigt. Det strålar på något sätt. På ett härligt sätt. På sitt egna speciella mjuka sätt. Det skimrar. Det glittrar likt den kalla luften ute. Det är lugnt, det är stilla. Och framför allt; det är moget.
Jag är vacker.
Att sen komma hem och inse att man tycker man ser bättre ut när man tvättat bort sminket än man gjorde innan, det är ju inte en liten boost det heller.
Dannie föreslog att jag skulle sätta upp lite mål för mig själv. Rimliga sådana. Saker som man mår bra av. Och sen pricka av dem allt eftersom man klarar av dem. Sounds like a plan to me. Vi börjar med någonting enkelt såsom att snygga till i garderoben imorgon. Eventuellt ska jag försöka flytta om lite i rummet för den här möbleringen fungerar inte riktigt känner jag.
Också gymmet kommer stå med på den listan. Lika så frisk luft i dagsljus. Kanske inte målet ska vara att få det varje dag (även om det nu skulle vara det bästa) men målen ska framför allt vara rimliga så att det ska kännas lätt att pricka av dem.
Jag har nu bestämt mig för att närmaste tiden ska jag prioritera mig själv och mitt eget mående. Jag ska flytta tillbaka mig själv in i fokus, så att jag blir lika skarp, klar och vacker (det låter bra) som jag var för två månader sen.
Detta inlägg skrev jag inatt när jag kom hem vid tre tiden. Men jag hann somna (vid fem) innan jag kände att jag var klar. Därav en del tidsbegrepp som inte riktigt passar in. Lev med det :)
Nu ska jag leva med mig själv.
När jag gick hem för någon timme sen så använde jag mig av min broders kloka ord. Jag började le. Jag rätade på ryggen, sträckte på mig ordentligt, sköt upp hakan i vädret, tittade på luften som glittrade och på träden som är så otroligt brutalt vackra och bara log. Jag log och jag mådde bra.
Jag visste att det skulle gå fortare än jag trodde att släppa taget och börja klättra upp igen. Men att det skulle ske såhär omgående det var en överraskning.
Så jag får väl passa på att tacka för att du har gjort det så enkelt för mig. Jag undrar om du ens inser vilken helomvändning du fått mig att göra på bara 48 timmar. Jag hade bestämt mig för att satsa, men på två dagar har jag nu inte fått en enda syl i vädret för att kunna tala om det, tack vare detta så har jag nu ändrat mig. Lite labil har man blivit, men det sägs ju att man blir som man umgås.
När jag ändå är igång så vill jag tacka dig, Dannie, för att du finns. (Fröken Sverige nästa? haha) Det du sa fick inte bara mina ögon att öppnas, utan också mitt sinne. Du gjorde så att jag lyckades öppna den dörren som jag omedvetet valt att hålla stängd för att jag inte egentligen velat inse sanningen.
Jag tänkte på en sak när jag vandrade i kylan och log. Senaste månadens mest använda ord och tanke har varit "palla". Nästkommande månads mest använda, kanske inte ord, men åtminstone tanke ska vara "jag".
Jag började således fundera över positiva saker om mig själv. Jag sa saker högt för att se om hur de berörde mig och om jag ens påverkades av dem. "Jag är bäst" gav mig en lite överlägsen attityd, som att man är ganska cool liksom. "Jag är så jävla bra" hade en mer ödmjuk klang och kändes därför som att det passade bäst in på mig.
Jag provade att kalla mig själv snygg, men jag tycker att det låter för sexuellt. Eller ja, antingen för sexuellt eller för ironiskt. Typ "Å fyfan va snygg! De e helt otroligt asså...!" Jag testade mig fram med lite olika ord för att beskriva någon som ser bra ut. Söt, fin, gullig, sexig och snygg, men ingenting kändes passande. Ingenting kändes sådär bra som man önskar att det ska göra.
Jag tittade upp på träden och så insåg jag "där har vi det!". Vacker. Sug på den karamellen en stund innan du läser vidare är du snäll. Vacker.
Nam nam. Visst smakar det ganska gott, mjukt och sött på tungan?
Det är inte så brutalt, inte så kaxigt, det är mjukt men för den sakens skull inte mindre talande. Det är inte för plutti-nuttigt och inte heller för mesigt. Det strålar på något sätt. På ett härligt sätt. På sitt egna speciella mjuka sätt. Det skimrar. Det glittrar likt den kalla luften ute. Det är lugnt, det är stilla. Och framför allt; det är moget.
Jag är vacker.
Att sen komma hem och inse att man tycker man ser bättre ut när man tvättat bort sminket än man gjorde innan, det är ju inte en liten boost det heller.
Dannie föreslog att jag skulle sätta upp lite mål för mig själv. Rimliga sådana. Saker som man mår bra av. Och sen pricka av dem allt eftersom man klarar av dem. Sounds like a plan to me. Vi börjar med någonting enkelt såsom att snygga till i garderoben imorgon. Eventuellt ska jag försöka flytta om lite i rummet för den här möbleringen fungerar inte riktigt känner jag.
Också gymmet kommer stå med på den listan. Lika så frisk luft i dagsljus. Kanske inte målet ska vara att få det varje dag (även om det nu skulle vara det bästa) men målen ska framför allt vara rimliga så att det ska kännas lätt att pricka av dem.
Jag har nu bestämt mig för att närmaste tiden ska jag prioritera mig själv och mitt eget mående. Jag ska flytta tillbaka mig själv in i fokus, så att jag blir lika skarp, klar och vacker (det låter bra) som jag var för två månader sen.
Detta inlägg skrev jag inatt när jag kom hem vid tre tiden. Men jag hann somna (vid fem) innan jag kände att jag var klar. Därav en del tidsbegrepp som inte riktigt passar in. Lev med det :)
Nu ska jag leva med mig själv.
Kommentarer
Trackback