Pinkish

Hittills är årets ord: Palla.
Jag vet inte hur många gånger som jag använt det under den senaste tiden. I brist på annat att säga (tänkte jag säga, men så är det inte), utan i brist på komunikationen mellan hjärnan och stämbanden, så är det ett par ord som har blivit flitigt använda under de senaste veckorna. Bland annat "palla", "gaaaah", "jag blir toki!", "jag blir galen!" och "jag vet inte..."

Det är verkligen dags att börja sortera, rannsaka och slutligen göra mig av med allt onödigt skit som finns i hjänan och som bara studsar omkring och ger mig huvudvärk.

Helt ärligt. Hur många svängar fram och tillbaka har jag varit med om nu den senaste månaden? Inte är det väl så konstigt att hjärnan blir helt jävla knullad? För många gånger har det varit så att jag äntligen har lyckats bestämma mig för vad jag tycker eller vill, men likt förbannat så har det varje jävla gång varit omständigheter som gjort att man istället tänkt "Nähe, men skit i det då. Ska det vara på det viset så fuck it." och så blir en paus från livet än mer välbehövligt.
När dessa tvära svängar och totala omvändningar sker för snabbt och med för korta mellanrum så är det väl inte så konstigt att man blir aningen illamåeende eller rent utsagt bara vill hoppa ur, ta en paus och låta vattnet i öronen hitta tillbaka till balansen som en gång var.

Om vi börjar från i söndags kväll. Jag jobbade på coop. Kom hem kring halv elva. Då skrev jag ett uttråkat "i don't fucking care anymore" inlägg. Strax efter att jag var klar med det pratade jag med Matte på facebook. Inledde konversationen med att skriva "bajs". Matte berättade att hans första tanke hade varit "det här samtalet ska vi inte ta på facebook".
Sagt och gjort, Mathias plockade upp mig och vi åkte på en roadtrip mitt i natten, pratade om allt och inget, men mest om en sak. Vid tvåtiden plockade vi upp Dannie som hade jobbat, vi gled vidare till donken där vi sen spenderade resten av natten. Klockan fem åkte vi därifrån.

Jag slaggade hos Dannie och en tanke hade slagit mig. Poppat upp från ingenstans. Jag berättade om tanken för Dannie och hon var positiv till den. Men efter att gårdagen passerat och jag fått skjuts hem av Samo så känner jag mig inte längre lika säker på att min tanke skulle göra saker och ting bättre.
Någonting måste jag göra för såhär orkar jag inte fortsätta längre. Det tar kål på mig. All min energi går åt till att återhämta mig från alla fuck-ups i hjärnan som (jag vill kunna säga att) andra orsakar. Men jag vet att det är jag som väljer hur jag ska reagera. Det är inte du som gör mig arg, utan jag väljer att bli arg på dig utifrån det du gör.
Jag mår både psykiskt och fysiskt dåligt. Jag som hoppades på att jag mådde bättre nu och äntligen kunde komma igång med träningen idag, men vad händer? Jo, åsa blir tjock i näsan, halsen och huvudet. Seg liksom.
Jag kurerar mig just nu med en kopp te. Sen blir väl frukt mestadels av intaget idag.

Hur som helst, tillbaka till tråden innan jag tappar den.
När jag kommit hem igår, borstat tänderna, tagit ut linserna och bäddat ner mig i sängen så ringde jag till Dannie som jag hade lovat. Vi låg och surrade en stund. Och när jag förklarade lite bildligt om mitt mående så sa hon "Fan va bra beskrivet. Det där borde du skriva om".

Jag funderade över det och tänkte att det kanske skulle kunna gå. Men först var jag tvungen att få ur mig hur skrivproppen artar sig. Bumbibjörnarna. Jag blev sen för trött för att utveckla det till något bättre och längre och bestämde mig istället för att lägga huvudet på kudden och försvinna bort från verkligheten ett tag.

Det är skönt att sova, och jag tror att anledningen till att jag mår som jag gör nu är att jag förmodligen också fått för lite sömn. Det är när man sover som alla dörrarna öppnas i korridoren i huvudet. Alla tankar smyger ut och in till sina grannar, det tisslas och det tasslas och ibland blir det ganska så högljutt. Men svallret som går då; alla berättar för varandra vad denne tänker och hur han ser på olika situationer, det gör att jag när jag vaknar får nya perspektiv. Jag kan se sakerna från flera olika håll och min förståelse blir större.

Om det dessvärre blir så att man inte hittar nya perspektiv att se på saker så är det svårt att gå vidare. Man hänger upp sig på det gamla och fastnar. En hemsk känsla.
Just nu känns det inte som att jag vet någonting alls. Jag famlar i mörkret. Men som jag sa till Dannie. Bara för att man endast ser mörker så behöver inte det betyda att man inte vet var man ska. Jag vet att jag bara behöver hitta repet och börja klättra upp igen. Klättra tillbaka till ljuset.
Men hur ska man hitta repet i mörkret kan man ju fråga sig? Det kanske inte är det lättaste alla gånger. Men bara för att man är blind så behöver inte det betyda att man inte kan känna sig fram. Lita på magkänslan och så kommer man slutligen att hitta repet, eller kanske att man hittar en stege. Har man väl bestämt sig och verkligen vill hitta en väg tillbaka upp i ljuset så skapar man sig en väg.
Det som är så störande i mitt fall är att jag redan håller i repet. Egentligen så vet jag vad det är som jag måste göra. Innerst inne så vet jag. Men jag börjar bli van vid mörkret, så jag fortsätter istället att hasa mig ner för repet. Men i mitt fall så gäller det bara att bestämma mig. På riktigt. Bestämma mig för att jag är trött på att vara här nere i kylan. Jag måste släppa taget om repet med ena handen för att kunna flytta upp den på repet.

Så långt har jag inte kommit ännu. Men jag har åtminstone börjat tröttna på det här. Och det är ju ett steg i rätt riktning. Jag måste bara våga släppa taget och lita på att jag är stark nog att hålla kvar i repet med en hand medan jag tar ett nytt grepp med den andra.

Jag kommer nog snart dit också, ska vi se. Troligtvis inom en snarare framtid än någon av oss kunde ha föreställt. Så känns det nu i alla fall, och den känslan litar jag på.


Mörker och kyla, det är vinter i mitt sinne
De varma sommardagarna är blott ett minne
Men under snön ligger små frön och gror
Och våren kommer snart, fortare än vi tror