Pinkish

Happ, är det vaccinet som spökar fortfarande eller har jag blivit sjuk på riktigt nu? Bra fråga. Vilken hemsk dag det här har varit. Jag hann praktiskt taget slänga i mig en potatis och en bit paprika innan jag var tvungen att springa till jobbet.
Första timmen gick allting bara åt helvete, verkligen brutalt åt pipsvängen. Allt som kunde gå fel gick fel, och då skojar jag inte. Sen gick det bara utför. Jag fick ondare och ondare i halsen. Huvudet började värka mer och mer. Jag blev illamående och började frysa och svettas om vartannat. Feber. Seg i lederna. Ont i nacken speciellt, men egentligen hela kroppen.

Dricka skulle fyllas på och butiken skulle frontas. Varenda liten rörelse tog emot. Allting var en ansträngning. Bara att ta ett steg gjorde att det kändes som att huvudet skulle sprängas.
Det kändes som att jag flera gånger var på väg att svimma. Ingen ork i kroppen. Kunde inte tänka. Knappt ens prata. Ville bara hem och lägga mig i sängen och sova. Gång på gång svartnade det för ögonen och jag var tvungen att hålla i mig för att benen inte skulle vika sig.

Klockan var ju halv sju och jag hade tre och en halv, nästan fyra timmar, innan jag faktiskt skulle vara hemma. Och att ringa någon och be denne jobba omgående en söndagkväll är väl inte det lättaste. Min kamp de sista fyra timmarna handlade för första gången inte om att göra kunden nöjd, utan om att överleva kvällen. Att inte falla ihop på golvet och ge upp.
Jag klarade det. Sakta men säkert tickade klockan fram och fyra timmar blev tjugo minuter och sen kunde man tillåta sig att se mållinjen.

Nu är jag hemma, i horisontellt läge i sängen men för hungrig för att kunna somna.
Värdelöst. Det här är verkligen inte min dag. Så kan den inte bara vara över? Per omgående.