Konsten att övervinna en rädsla
För några kvällar sen när jag låg hemma så skrev jag lite blogg. Slutade dock med att jag somnade innan jag blev klar eller ens åstadkom något läsvärt att publicera och nästa dag när jag läste igenom det kände jag bara "fyfan, vilket jävla blaj..."
Hursom, tänkte nu klistra in ett litet utdrag ur det jag skrev, eftersom jag igår försökte övervinna rädslan som jag pratar om i texten.
... Jag har slängt otaliga blickar på ett inte ens halvfärdigt självporträtt som jag visade för Dannie när hon var här i lördags. Hon tyckte att jag skulle göra klart det.
Jag vill gärna sätta mig och rita, men jag vågar inte. Helt ärligt. Jag är rädd för att jag ska ha tappat allt. Blivit dålig. Jag vet att jag inte är ens i närheten av så säker som jag var för ett tag sen. Och det är väl inte så konstigt heller med tanke på att jag inte ritat. Men det känns fan jobbigt att jag är rädd för att ens försöka. Det är konstigt egentligen. Jag kan hoppa ut från ett fucking flygplan, men jag kan inte sätta mig själv på mitt rum och dra några streck på ett papper med en penna. Ingen kommer få veta. Ingen utom jag själv. Men det är just det som är så hemskt. För just det här med mina skisser är sånt som jag inte riktigt kan diskutera med andra. Alla säger bara att de är underbara. Och om jag säger något i stil med att jag blivit sämre eller så så kommer det bara att låta som om jag söker efter komplimanger, vilket jag hatar.
Jag vet att jag ritar bra. Och jag älskar att få komplimanger för mina bilder, även om det kan bli lite pinsamt ibland. Men jag har också min standard som jag vill leva upp till, och om jag inte lyckas med det är det klart att jag blir besviken. Men folk verkar inte förstå att man inte alltid lyckas med dessa fullträffar till skisser som jag publicerar. Jag ritar också bilder som ser helt miffo ut. Men de lägger jag inte upp så att andra kan se. Du vill ju inte skylta med dina misstag.
...
Bla bla, som sagt. Övervann rädslan gjorde jag. Men i och med det så fuckade jag upp det självporträttet som jag pratade om i början. Istället började jag om. Ett nytt självporträtt. Börja om från scratch. Jag hoppas att jag nu tar mig tid de närmaste dagarna och också försöker göra klart det. Jag vet hur det blir när jag låter bilder bli liggande. Jag blir rädd. Jag försöker fortsätta och jag förstör dem totalt. Sån waste..
Hur som, en liten preview på hur skissen ser ut just för tillfället. Enjoy! :)
Hursom, tänkte nu klistra in ett litet utdrag ur det jag skrev, eftersom jag igår försökte övervinna rädslan som jag pratar om i texten.
... Jag har slängt otaliga blickar på ett inte ens halvfärdigt självporträtt som jag visade för Dannie när hon var här i lördags. Hon tyckte att jag skulle göra klart det.
Jag vill gärna sätta mig och rita, men jag vågar inte. Helt ärligt. Jag är rädd för att jag ska ha tappat allt. Blivit dålig. Jag vet att jag inte är ens i närheten av så säker som jag var för ett tag sen. Och det är väl inte så konstigt heller med tanke på att jag inte ritat. Men det känns fan jobbigt att jag är rädd för att ens försöka. Det är konstigt egentligen. Jag kan hoppa ut från ett fucking flygplan, men jag kan inte sätta mig själv på mitt rum och dra några streck på ett papper med en penna. Ingen kommer få veta. Ingen utom jag själv. Men det är just det som är så hemskt. För just det här med mina skisser är sånt som jag inte riktigt kan diskutera med andra. Alla säger bara att de är underbara. Och om jag säger något i stil med att jag blivit sämre eller så så kommer det bara att låta som om jag söker efter komplimanger, vilket jag hatar.
Jag vet att jag ritar bra. Och jag älskar att få komplimanger för mina bilder, även om det kan bli lite pinsamt ibland. Men jag har också min standard som jag vill leva upp till, och om jag inte lyckas med det är det klart att jag blir besviken. Men folk verkar inte förstå att man inte alltid lyckas med dessa fullträffar till skisser som jag publicerar. Jag ritar också bilder som ser helt miffo ut. Men de lägger jag inte upp så att andra kan se. Du vill ju inte skylta med dina misstag.
...
Bla bla, som sagt. Övervann rädslan gjorde jag. Men i och med det så fuckade jag upp det självporträttet som jag pratade om i början. Istället började jag om. Ett nytt självporträtt. Börja om från scratch. Jag hoppas att jag nu tar mig tid de närmaste dagarna och också försöker göra klart det. Jag vet hur det blir när jag låter bilder bli liggande. Jag blir rädd. Jag försöker fortsätta och jag förstör dem totalt. Sån waste..
Hur som, en liten preview på hur skissen ser ut just för tillfället. Enjoy! :)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hon ser glad ut, fint :)
Postat av: Camilla
Man kan själv tycka att man blivit sämre på att rita, under den tid man lagt det på hyllan. Men ändå finns det alltid där och ger man det bara någon timme, så blir det bra igen..
Jag håller med dig. Man förväntar sig mycket av sig själv. Det är hemskt att man har så höga krav på sig själv, att man får prestationsångest över det man gör.
Trackback
