Pinkish

Idag fick jag, för första gången sen jag började blogga, en känsla av att jag skulle lägga ner bloggen.
Jag vet inte exakt varför jag kände så eller hur det kommer sig att jag ens tänkte tanken.

Men efter en stund av fundering så tänkte jag "vad var egentligen anledningen till att jag började blogga?" och på något sätt känns det som att det var för att jag mådde dåligt och var tvungen att få ut det negativa på något sätt. Och att skriva har länge varit ett bra sätt för mig att göra det.
Nu känner jag dock att jag mår bättre. Mycket bättre. Jag har varken riktigt tid eller lust att skriva längre. Jag får inte ut något av det på samma sätt som jag fick förut.

Folk tyckte jag skrev bra och älskade att läsa mina långa inlägg, men nu känns det som att det nästan mer blivit en press. Att jag måste skriva långa, innehållsrika och betydelsefulla inlägg. Men det är inte som att jag kan knäppa med fingrarna och så händer det. Jag vill inte att bloggen ska vara något negativt för mig.

Hur som, jag funderade över varför jag skapade bloggen från första början. Bestämde mig för att läsa det första inlägget jag skrev och insåg att jag inte alls skapade bloggen för att jag mådde dåligt. Tacka Stefan, min gamla lärare i engelska. Han gav oss nämligen en uppgift att skriva en uppsats om sig själv. Beskriva sig själv, men utan att säga någonting fysiskt, som exempelvis "jag är 19 år, brunhårig bla bla...". Han ville att man skulle försöka gå på djupet lite.

Jag bestämde mig för att fråga lite polare hur de skulle beskriva mig. Nästan alla jag frågade hade jävligt svårt att komma med något konkret. Jag minns att Nanthin sa att hon tyckte jag var hemlighetsfull.
Jag fick ett uppvaknade. Jag hade aldrig tidigare insett att folk såg mig som hemlighetsfull eller svår att beskriva. Att folk faktiskt tyckte att jag höll saker för mig själv och inom mig. Inte så konstigt eftersom jag är sån, har alltid varit. Men att få det så svart på vitt, att ingen av mina då närmaste vänner kunde beskriva mig. Det tyckte jag nästan var lite sorgligt.

Skapandet av bloggen var ett sätt att nå ut till folk som ville lära känna den riktiga Åsa. Lära känns substansen innanför mitt pannben. Eller i alla fall få en glimt av vad som försigår där inne.
Jag hoppas att jag har lyckats med det på något vänster, och tror också att jag har det. Med tanke på den respons som jag har fått på bloggen.
Det har varit några stycken som sagt till mig, både nära vänner och andra, att jag inte är den som jag framstår att vara i verkliga livet så att säga.

Det första jag fick höra var i början av året. "Jag har alltid sett dig som en glad och positiv person som inte hade några problem. Sen så läste jag din blogg..." Jag har fått flera reaktioner av samma slag.
Jag vet inte om man ska ta det smo någonting bra eller dåligt, men jag ser det positivt. Hellre att man verkar vara glad och uppåt men under ytan har problem. Hellre det än att verka vara värsta nervvraket, medan man faktiskt är glad, right?

Och för att avsluta det här inlägget så tänker jag säga att jag ändrat uppfattning på den stund som jag suttit här och skrivit. Varför lägga ner bloggen? Dum idé. Jag tycker om att skriva. Jag blir glad av det här. Och jag skiter i om ni får ut något av det eller inte. För det får jag, så fuck you! ;)
Nu ska jag laga mat :) Baj baj!