Dear friend
Fan, jag sitter och grubblar över så skumma saker. Jag vet egentligen inte vad, och egentligen inte varför heller...
Jag träffade Anni en stund idag. Gick till konsum för att prata med Maria, men hon var upptagen till fyra (klockan var kvart i), så jag slog en pling till Anni och gick hem till henne. Hon låg ute på baksidan och solade så satte mig där och pratade lite, kollade läget liksom.
På ett sätt så kändes det inte alls konstigt. Vi är ju kompisar liksom, jag känner henne, det är inte konstigt att träffa henne lite snabbt och prata. Det är inte som om man skulle träffa någon annan gammal klasskompis från grundskolan på stan och utbrista "shit! det var så länge sen, vad har du för dig nu för tiden?" Så är det inte med Anni. Man fortsätter där man slutade sist liksom. Även om man inte minns när det var. För det gör jag ärligt talat inte. Vilket ju faktiskt är lite tragiskt.
Men vi började prata som om det bara var några dagar sen som vi sist sågs.
En annan del av mig kände, när jag gick därifrån, "herregud, vad skumt det där var..." Att bara, helt random ringa till någon som jag inte pratat med på en, två månader (mer?), gå till dennes baksida och sitta där och prata i tjugo minuter för att sedan resa mig, säga "vi hörs" och bara gå.
Jag vet inte vad det är. Men skumt känns det. Och det konstigaste är väl att det känns skumt att det känns skumt. En del av mig tycker inte att det ska kännas skumt. Det är ju bara Anni, det är min vän.
Det är så mycket som jag vill prata med henne om, så mycket som jag vill berätta, så mycket som jag vill att hon ska veta. Men jag har ingenstans att börja. Det skulle bara bli konstigt. Det finns ingenstans att börja utan att det skulle kännas skumt. Är det för att man egentligen inte har någonting att säga? Jag vill inte tro det.
Jag har bestämt mig för en sak i alla fall. Även fast jag inte har någon aning om vad tjejerna kommer ha för sig i sommar, vilka som har jobb, vilka som har planer, vilka som åker bort, vilka som stannar hemma, så kommer jag höra av mig. Jag planerar att spontant höra av mig. Hur skumt det än låter.
Det är inte svårt, så varför har jag inte träffat dem på flera månader? Guess I'll never know. Men i sommar ska det bli många promenader, mycket glass i maren, mycket fika, kanske någon middag, nån bio, och flera utekvällar.
Enda sättet att få tillbaka kontakten är genom att kontakta varandra och återskapa den.
Så flickor, let's do it! :)
Jag träffade Anni en stund idag. Gick till konsum för att prata med Maria, men hon var upptagen till fyra (klockan var kvart i), så jag slog en pling till Anni och gick hem till henne. Hon låg ute på baksidan och solade så satte mig där och pratade lite, kollade läget liksom.
På ett sätt så kändes det inte alls konstigt. Vi är ju kompisar liksom, jag känner henne, det är inte konstigt att träffa henne lite snabbt och prata. Det är inte som om man skulle träffa någon annan gammal klasskompis från grundskolan på stan och utbrista "shit! det var så länge sen, vad har du för dig nu för tiden?" Så är det inte med Anni. Man fortsätter där man slutade sist liksom. Även om man inte minns när det var. För det gör jag ärligt talat inte. Vilket ju faktiskt är lite tragiskt.
Men vi började prata som om det bara var några dagar sen som vi sist sågs.
En annan del av mig kände, när jag gick därifrån, "herregud, vad skumt det där var..." Att bara, helt random ringa till någon som jag inte pratat med på en, två månader (mer?), gå till dennes baksida och sitta där och prata i tjugo minuter för att sedan resa mig, säga "vi hörs" och bara gå.
Jag vet inte vad det är. Men skumt känns det. Och det konstigaste är väl att det känns skumt att det känns skumt. En del av mig tycker inte att det ska kännas skumt. Det är ju bara Anni, det är min vän.
Det är så mycket som jag vill prata med henne om, så mycket som jag vill berätta, så mycket som jag vill att hon ska veta. Men jag har ingenstans att börja. Det skulle bara bli konstigt. Det finns ingenstans att börja utan att det skulle kännas skumt. Är det för att man egentligen inte har någonting att säga? Jag vill inte tro det.
Jag har bestämt mig för en sak i alla fall. Även fast jag inte har någon aning om vad tjejerna kommer ha för sig i sommar, vilka som har jobb, vilka som har planer, vilka som åker bort, vilka som stannar hemma, så kommer jag höra av mig. Jag planerar att spontant höra av mig. Hur skumt det än låter.
Det är inte svårt, så varför har jag inte träffat dem på flera månader? Guess I'll never know. Men i sommar ska det bli många promenader, mycket glass i maren, mycket fika, kanske någon middag, nån bio, och flera utekvällar.
Enda sättet att få tillbaka kontakten är genom att kontakta varandra och återskapa den.
Så flickor, let's do it! :)
Kommentarer
Trackback
