Pinkish

Skummaste grejen jag drömde precis.
Det hände en massa saker innan, bla bla, jag minns inte det så noga, men slutet minns jag.

Jag var på väg till skolan, eller jag skulle till skolan, men var tvungen att göra en massa ärenden innan. Skulle bland annat iväg till mitt gamla dagis, Ängsviolen, och söka jobb. Innan dess tror jag att jag var uppe vid gamla Soldalaskolan och härjade. Solen sken, det var gräs på marken, blommor i vackra färger. Våren hade kommit.
I vilket fall, jag kommer fram till dagiset, jag har skitbråttom, men tänker att jag ska fråga om jag kan gena genom dagiset, dvs. komma in och gå ut på baksidan (fast det säkert till och med gått fortare om jag sprungit runt.
Jag hoppas på att någon ska komma och öppna när jag knackar på, och det gör det. En kille, typ 25-30 bast kanske. Fett trevlig, men ändå smådryg och konstig.
Jag frågar om jobb, han säger nej med anledningen att "det finns bara en massa gamla tanter som jobbar här". ööhm, okeej.. Aja. Jag frågar om det är okej att jag springer igenom dagiset för att försöka hinna till tåget, och det är cool-lugnt, men jag måste ta av mig skorna. Så jag sätter mig, knyter upp pjuxen och spanar runt på hur det ser ut.
Det är ashögt i tak och inga krokar för barnen. Skumt tänker jag och frågar varför. Han förklarar, jävligt konstigt att det finns en massa fack i taket där de lägger alla barnens saker (inte ens han själv nådde upp dit, så det verkade jävligt korkat) men fair enough tänkte jag och går in, igenom ett rum (plötsligt är det inte Ängsviolen längre utan VG fritidsgård. Det bör väl observeras att på hela glovet låg en mörk blå/grön heltäckningsmatta som kändes ganska äcklig. :P
Snubben börjar snacka om alla discon som var där och bla bla. Jag sätter mig vid fönstret och börjar ta på mig skorna igen.

Utan förvarning kommer Cilla in genom dörren med en radda på typ sjuttio ungar efter sig. Hon ser mig och blir glad, kommer fram, hälsar och vi börjar fjolla oss. Men jag känner att tiden tickar och jag måste springa för att hinna till tåget. Så jag säger bye bye och vi lovar att ringa varann och prata väldigt snart.

Jag börjar springa mot tåget, men inser att det kanske kommer gå fortare om jag tar bussen, så jag kutar till hållplatsen. Där står en störande unge ivägen. (bara en liten notis). Bussen kommer och jag tar upp mina båda busskort, men ser inte skillnad på dem, så när jag väl kommer på bussen märker jag vilket som är vilket och praktiskt taget trycker upp detta i ansiktet på busschauffören. Jag går bakåt i bussen. Det är trångt, men inte för att det är mycket folk utan för att stolarna är utplacerade på ett helt ologiskt och konstigt sätt.
Jag ser Karin, Nanthin och Agnes (? varför vet jag inte) som också är på väg till skolan. Sätter mig med dem och börjar snacka lite.
Märker då att bussen också har jävligt högt i tak framtill, och detta för att de gjort två stycken typ mys/lek/barn hörnor (det var också därför det var så jävla trångt). Så mitt i bussen upp emot taket sitter två säkert 50" tjocka tv apparater. En vänd åt vardera håll.
Där sitter det några ungar på filtar på golvet och glor upp på tv:n så att det ser ut som att de alla ska få nackspärr.
Jag märker då att det är jäligt tyst i bussen. Och detta då, just för att alla sitter och tittar på tv. Smaart! tänker jag. Varför har ingen tänkt på att göra så tidigare. (mm, undra...) :P

Vi kör en jävligt konstig väg, och jag som fortfarande är lite speedad för att jag ska hinna med tåget, blir självklart ännu mer stressad av detta. Frågar Karin vart vi är, Agnes lägger sig i, jag får till slut reda på att det inte alls är långt kvar.
Vi kommer fram till ett, typ, flygfält (fast tänk er att de satt upp en massa party och cirkustält för att det är något fett evenemang där.
Där parkerar vi bilen (fråga mig inte när vi kom av bussen och hamnade i en bil..) I vilket fall, vi stänger dörrarna. Agnes tar fram en mobil eller nåt liknanade, slår på en låt på ashög volym och kastar den mot bilen. Musiken dånar över hela flygfältet (jag försökte komma på vad det var för låt, och tänkte att det nog var någon blandning mellan Markoolios Sommar och Sol och Vi drar till fjällen.) Alla blir hur som riktigt jävla irriterade på Agnes.

Karin låser bilen och hon, Nanthin och Agnes börjar gå åt ett håll, medans jag vandrar iväg åt ett annat för att gå till tåget.
Men jag inser att jag inte har några skor på mig, utan att dessa ligger kvar i bilen. Jag hade inte hunnit gå långt, så jag vänder mig om, med förväntan att jag ska se dem, men de är inte där... Jag får en känsla av att Agnes har dragit iväg Karin och Nanthin för att det här ska bli något kul skämt men jag är asförbannad. Musiken dånar fortfarande och jag börjar skrika på Agnes. Flyförbannad och stressad.

Jag vaknar. Börjar hosta och undrar om det är för att jag faktiskt har legat i sängen och skrikit efter Agnes. Känns fan så i halsen iaf.
Jag började nynna på låten som hon hade satt igång. Försökte komma på vilken det var. Gick igenom texten i mitt huvud och kom på att det var ju Balsam Boys - Här kommer sommaren.
Jag mår plötsligt mycket bättre. Ligger och nynna på den här låten och tänker att den ska jag fan lyssna sönder nu i vår och sommar. Den är så skön! Man får verkligen en riktigt go känsla i kroppen av den. Ligger och njuter ett tag, tittar ut genom fönstret på fasaden som solen skiner på och den blå, men vitfläckade himlen.
Känner att jag behöver gå och snyta mig, så jag kliver upp ur sängen, tittar ut genom fönstret och ner på marken.
Jag ser snödrivorna och den brun-svarta marken och påminns än en gång om att jag faktiskt inte är kvar på Irland...