Pinkish

Jag kom precis att tänka på en sak. Det är fan jävligt skönt att gråta. Inte gråta för att man verkligen är ledsen, det är mest jobbigt. Iaf om man gråter för länge. Man torkar ut liksom. Men att gråta, sådär lite ytligt, till någon film eller serie, eller kanske någon bok som man läser. Men bara att känna tårarna rinna och trycket i bröstet släpper. Det är en riktigt riktigt skön känsla.

Ännu något som gör mig lite skum? Kanske. Jag vet inte hur många som känner som jag på den här fronten. Det är inte något som jag riktigt reflekterat över tidigare.
Jag kollade på det här Bröllopshjälpen, eller vad det nu heter, igår (tror jag). Jag och mamma satt och tittade på det. Och jag började fundera över om jag någon gång kommer att gifta mig. Det är ingenting som jag har på min "100 things to do before I die"-lista. Det är ingenting som jag känner att jag prioriterar i livet. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att mina föräldrar aldrig gifte sig. Kanske för att jag aldrig har varit på ett kyrkbröllop. Faktum är att jag bara varit på ett bröllop, för några år sen. Min sysslings mamma gifte sig i rådhuset här i stan. Det var ju liksom kul och så, men jag fick aldrig den där ordentliga bröllopskänslan så som jag företsällt mig att det skulle vara.

Jag måste nästan säga att jag aldrig riktigt förstått det där med bröllop. Varför gifter man sig? Egentligen? Jag menar, i dessa dagar är det ju inte många som gör det av samma anledning som många gjorde förr; för att kunna skaffa familj, för att kunna leva med någon resten av livet, för att ha någon att dela allt med och aldrig skiljas ifrån.

Nu känns det som att folk gifter sig för att... Ja, jag vet inte... Mest bara för att. Jag tänkte nästan säga "det är fan fler som skiljer sig än som gifter sig nu för tiden" men ja, jag kom på att det inte riktigt adds up, liksom. :)
Men det känns inte som att folk tar det lika allvarligt längre. Å andra sidan, vad är det som man ska ta så allvarlig med det över huvud taget? Man behöver inte gifta sig för att kunna leva tillsammans, älska varann och skaffa familj. Jag har det intrycket, den känslan.. Nej, det är inte rätt formulerat... Jag ser bröllop som en stämpel, och ibland en fake-stämpel, på att "vi är så lyckliga" "vi har det så bra" "vi älskar varann", och jag tål inte stämplar. Det går bara inte...

Det har jag också undrat över; varför det kommer sig. Jag vet faktiskt inte. Och jag tror inte att jag orkar eller har tid riktigt att gå in på det nu. Det får bli ett inlägg för sig, senare i framtiden.

När vi satt och tittade på det här programmet så frågade mamma mig om jag skulle kunna tänka mig att låta min familj, släkt och vänner fixa mitt bröllop. Jag är lite kluven där. För det första då, så vet jag ju inte ens om jag vill ha något bröllop. Men säg att jag skulle vilja ha det. Då är jag nog den som åtminstone vill ha lite koll på vad som händer, hur det ska arrangeras och planeras. Men samtidigt så vet jag inte om jag skulle kunna låta det vara så. Jag är en sådan kontrollfreak att jag skulle vilja vara med och planera och bestämma om varenda detalj, och då känns det som att det skulle vara mest krävande.

Ja, jag vet inte... Det jag sa till mamma var också att det är ju inte bröllpet i sig som är det viktiga. Utan det viktiga är ju att man faktiskt hittar någon som man känner att man skulle kunna, och vill leva med. Då känns allt runtikring ganska så oviktigt.

Och just det där, att ha någon. Det har jag insett nu, på senaste, att jag saknar. Det behöver inte vara the love of my life eller nåt sånt. Men bara närheten. Någon att omfamna. Någon som berör en. Någon som får en att känna sig glad och önskad. Någon som egentligen inte kräver så mycket mer än att jag exsisterar. Inte någon som ställer en massa krav på mig.

Jag saknar att krama om någon och känna doften av parfymen som man förknippar med den personen...

Det är nog det jag tänker på mest just nu. Det är det som är det jobbigaste av allt. Ni vet när man ska skiljas åt. Sista kramen. Du är så nära. Du andas in djupt genom näsan. Du känner doften av personen du omfamnar. Du fortätter att andas in, som om du försöker att fånga upp och behålla doften så länge som möjligt efter att ni släppt taget. Medan du sedan andas ut börjar du släppa taget. Du säger hejdå och vänder dig om för att gå. Då ler du för dig själv och fylls av den stundens lycka. Det gör nästan ont  i bröstet för att du är så glad. Så glad att just du har någon att krama om. Någon som bryr sig. Någon som du bryr dig om. Någon vars doft är din...