Pinkish

Tänk att fortfarande så är det lika spännt, lika nervöst och lika omöjligt att somna om om man väl vaknat en dag som denna. Jag vaknade av att mamma var uppe och donade (lät det som), sen gick hon ut på sin morgonpromenad. Ändå kunde jag inte somna om. Tankarna snurrar omkring i huvudet, och även fast jag känner att jag lätt skulle kunna, och behöva, sova en timme till, så går det inte.

Jag lockade istället in katten. Låg och gosade en stund med henne tills det att mamma kom tillbaka och katten sprang iväg. Jag vände mig om, drog täcket högt upp mot öronen i ett värdelöst försök att somna om. Jag hade redan legat vaken en halvtimme, och en haltimme senare skulle min klocka ringa, och innan dess skulle morsan titta in.

Det var helt enkelt ingen idé.
Och även fast man tycker att man blivit så mycket större och mognare med åren. Man är en liten vuxen, men fortfarande så pirrar det i magen när man tänker på vad som komma skall.
Jag har inte direkt sett fram emot den här dagen. För en och en halv vecka sedan så kände jag att jag inte ens vill fira. När Maja frågade i lördags om jag skulle komma till skolan idag så förstod jag inte hennes poäng. Jag hade glömt bort, kanske förträngt det faktum att det var min dag.

Det kanske är så med vissa saker, man ska inte ha några förväntningar. Då blir allting istället en överraskning. Och jag gillar överraskningar (ibland), så därför ser jag det mest som någonting positivt.
Så, inga speciella förväntningar på dagen, men det kommer att bli en bra dag. Det känner jag på mig. Och blir det inte det, så gör jag det till en ;)

Time to get going! Tjarrå!