Pinkish

Helt otroligt vad skönt det var att prata lite med någon som var med, någon som förstår, någon som hänger med, någon som känner som jag, någon som vet; någon som Maja.

Längtan är obeskrivlig. Det går verkligen inte att förklara. Jag kände det redan i bilen påväg från Arlanda när Johanna började berätta för sin far om vissa saker som hänt, hur det varit och hur det sett ut.
Jag insåg att jag, eller någon annan, aldrig kommer kunna förklara allt så att det beskrivs på rätt sätt, så att folk förstår och kan leva sig in i hur det var. Det går inte. Det blir bara fattiga försök. Inga ord kan beskriva och rättfärdiga hur otroligt underbart, härligt, roligt, skojigt, stojigt, irriterande, vackert, jobbigt, underhållande, uttröttande, trevligt, skrattretande, amazing hur fucking hilarious resan och hela dess innehåll var. Det går verkligen inte.
Bara vi som var med, vi som var där. Vi som upplede det. Det är bara vi som förstår.
Intärna skämt. Vad är det till för nytta när ingen finns här just nu och kan skratta åt dem. De går inte att förklara för folk.

När man stod i kassan och fick frågan av kassören om man ville ha en cykel. De irländska fjortistjejerna på Donken som var fucking hilarious. Tändsticksaskstungvrickaren. Laserskotten vid övergångsstället. Stämningen inne på Temple Bar. Lukten av klor i badrummet. Ljudet från bilarna ute på gatan. De irriterande danskarna. Andra irritationsmoment. Lukten av vidbränt bröd när man kom ner i köket på morgonen. Känslan av att äta en utsökt portion med pasta efter att ha vandrat runt i bergen i fyra timmar.
Ingen förstår. För er som inte var med är det bara ord. Bara innehållslösa meningar. För er går det inte att läsa mellan raderna som vi andra kan göra.

Helt plötsligt känner man att man inte riktigt hör hemma. Inte i ens eget hem, inte i umgängeskretsen i plugget, inte med polarna här hemma. Jag hör hemma med gruppen i Dublin. Det är där jag bör vara. Inte här, framför datorn. Efter att ha tittar på en Beckfilm med min mor. Jag borde sitta på en Pub i Dublin och ta en Guinness med Maja, Jonas, Johanna, Tim och gänget. Det var så det var, och man önskar att det kunde fortsätta så.
Här passar Gyllene Tider ganska bra in kan jag tycka. Det är över nuuuuu...



Tycker den här bilden är så otroligt söt! Tackar Maja för att hon kan hantera kamernan på ett proffsigt sätt ;)
Gaaah! Jag blir tokig!