Pinkish

Jag ligger i min säng. Jag kom hem för några timmar sedan. Vad har jag gjort sen dess? Låt mig tänka.. Jag har ätit lite jordgubbar, och läst några kapitel i Breaking Dawn. That's about it.

Mamma plockar, hon fixar och hon donar. Hon städar och flyttar omkring saker. Hon kämpar. Hon krigar. Vad gör jag? Jag ligger här, och tittar på, lyssnar när hon jobbar och sliter. Men jag orkar verkligen inte. Otacksamt? Ptja, det beror på hur man ser det. Självklart känner jag att jag kanske borde hjälpa till. Men jag har också krigat. De senaste tre åren har jag krigat. Och inte minst nu, de senaste två veckorna, de senaste dagarna.

Herregud. Jag tror aldrig att jag krigat så mycket för att få klart saker och ting. Jag hade åtminstone struntat i något (troligtvis flera saker). Men jag har verkligen gjort allt. Allt.

Jag har krigat färdigt för nu och luften har gått ur mig. Jag har ingen kraft kvar. Jag är ännu inte frisk. Jag har dessutom fått ont i foten igen, så nu haltar jag fram. Stapplandes. En slagen kämpe. Nu räcker det. Nu är det slut. Nu är jag slut. Två dagar. That's all there is. And then I'm done. Finished.

Jag har klarat tre år. Tre år på gymnasiet. Tre års pendlande, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. I ur och skur. Jag har klarat detta och samtidigt haft en 10 månader lång depression. Det har varit mycket upp- och nergångar. Men jag har klarat det. Kanske inte med fanan på topp. Men jag överlevde i alla fall. Jag överlevde.

Under resans gång har jag gråtit många tårar, förbannat SL's förseningar, sprungit för att hinna, kämpat för att klara mig igenom. Jag har varit påväg att ge upp, gång på gång, men som den envisa jävla som jag är så har jag fortsatt att kämpa. Och nu låter det som att allt bara varit pest och pina. Men det är ju inte för intet som jag kämpat.
Under dessa tre år, ni anar inte hur mycket jag har skrattat, hur mycket jag har trivts, hur många underbara människor (norrbor ;) ) som jag träffat och lärt känna. Hur många intärnskämt som uppkommit. Hur mycket glädje och kärlek som spridits.

Ni anar inte hur många gånger som jag har börjat skratta bara av att höra Sussi garva. Ni anar inte hur många gånger jag och Maja har kunnat läsa varandras tankar. Hur många gånger jag förbannat vissa människor, men ändå med ett leende på läpparna. Hur många gånger jag varit tacksam över att få vara en del av te3a's äventyr. Hur många gånger jag (som många andra) blivit halvt död när Peo skrikit. Hur många gånger jag (som många andra) velat spy när jag ser Erik eller Kjell. Hur många gånger jag irriterat mig på skolans toaletter som antingen har tvål eller toalettpapper, (och inga pappershanddukar!) Hur många gånger jag ätit smaklös mat, krämsoppa, vattniga potatisar, överkokt pasta eller underkokt (säger man så? :P) ris.

Ni anar inte hur få gånger som jag suiit på emo-däck. Eller hur många gånger jag tittat på den "himelska kyssen" och tänkt "fyfan vilket jävla waste of money". Hur många gånger jag gått från tåget och haft som mål att komma före bussen. Hur många gågner jag lyckats med det, och hur många gånger jag misslyckats.

Ni anar inte hur många gånger jag vaknat och det varit kolsvart ute och jag innerligt hoppats att det inte är väckarklockan som väckt mig utan att jag faktiskt får somna om i några timmar till (då klockan faktiskt varit fem, sex eller sju och jag måste gå upp).
Ni anar inte hur många gånger jag legat kvar i sängen dom gångerna och skitit i att åka till skolan den dagen.

Ni anar inte, ni anar verkligen inte hur många gånger jag fått frågan "varför i helvete valde du att gå i Jakan?!"
Tidigare har jag inte riktigt vetat vad jag skulle svara. Nu vet jag.

För att det är värt det! :)
Godnatt!