Pinkish

Jaa, vartfan ska jag börja?

Efter några dagar av ofattbar trötthet och känslan av att vara den mest otaggade personen på jorden så måste jag säga att jag var lite orolig inför den kommande studentdagen. Skulle jag vara lika trött och opepp då också? :/
Icke.

Jag vaknade halv fem på morgonen när klockan ringde. Hade sovit i fyra timmar. Ändå var jag så himla pigg. Kutade omkring här hemma och gjorde mig i ordning, packade saker, tankarna snurrade och jag var så jävla glad.
Fick skjuts av mamma till tåget, kommer fram lite tidigt, så jag satt och väntade i bilen en stund och pratade med mor. Sen var det dags att gå. Och känslan när jag kom ut på perrongen, klänningen fladdrandes, mössan på huvudet och blickarna på en, känslan av att kliva in genom dörrarna på tåget var något utöver det vanliga. Först så insåg jag att det var sista gången jag klev på det här tåget för att ta mig till NT-Gymnasiet, sista gången, efter dessa tre år så var jag äntligen där. Och det kändes så jävla gött!

Kände mig nervös, på tåget pirrade det i magen, jag var sååå sjukt taggad. Jag satt och skakade, jag var så nervös och förväntansfull.
Mötte upp Jonas i älvsjö, som också han var ganska stressad och heltaggad.
På centralen joinade Hasse också och det var en trevlig tågresa. I Barkarby bytte vi till bussen mot Andreas som vi skulle hem till och äta champagnefrukost. Maja hoppade på bussen och tillsammans gick vi sen till Ante, påväg mot den officiella starten på denna oförglömliga dag.