Pinkish

What's the problem? Varför kan jag inte bli glad och nöjd för saker?
Mvg i Svenska B; "Jaha.. Okej." Mvg i projektarbetet i Projekt och Företagande; "Mhm, vad bra då..."
Det ser riktigt bra ut på dansen också. Men det får mig inte glad. Inte heller besviken eller nåt, jag är bara likgiltig.
Jag vet inte hur det kommer sig. Kanske för att jag pushade mig till max i grundskolan. Inget annat än mvg var acceptabelt. Och till slut blev jag inte ens nöjd då jag fick mvg. Det var ju det jag skulle ha. Inget annat var värt något.

Jag minns något som Karin sa en gång i högstadiet. "Asså vg, det är ju nästan som att få g, och att få g det är ju praktiskt taget samma sak som att få ig." Härligt resonemang? :) It made sense back then. Nu vet jag inte längre.
Det är ungefär som när Karin sa "Snart är det helg" på en måndag. Förklaringen var någelunda lik den förra: "Ja, men idag är det måndag. Och imrogon är det ju tisdag, och tisdag då är det nästan som onsdag. Torsdagar hinner man knappt märka innan det är fredag, och då är det ju helg liksom." :) Me like that one too.

Kom precis hem från en tur med Nancy. Anni hängde med. Vi plockade upp Cilla och åkte en sväng, hämtade lite grejor hos Polispappa, sen handla, sen lämna Cilla, så hem till Jennifer, hämta en film, stod och babblade en stund om vattnets betydlese för sjöfarten sen skjutade jag hem Anni och åkte hem.
Visar sig att morsans stereo (som jag lånade när vi skulle hem till Cilla på fest förra helgen) har gått sönder. Tydligen har antennen pajat. Kul. Och villkoret för att jag skulle få låna den var att om den gick sönder skulle jag köpa en ny. Härligt. 3-400 spänn helt åt helvete. Verkligen jätteroligt.

Känner att jag är på så otroligt bra humör just nu. Sitter och ler och kan fan inte ens sluta. Nästan så att jag sitter och garvar högt för mig själv. Så bra humör är jag på. Förstår ni då ungefär hur jag menar. När man känner att allting blir precis som man vill. Allting flyter på, man är glad, pigg och har inte ett enda jävla litet fittigt bekymmer i världen. Ungefär så. Ungefär...

Troligt.

En sugig början på en dag brukar oftast sluta lika sugigt om inte ännu värre. Jag glömde att ta hem Majas kamera som jag skulle låna. Så nu MÅSTE jag till skolan imorgon. För EN fucking lektion. Fatta hur det känns. Gå upp och göra sig i ordning. Åka till skolan (en och en halv timme), vara i skolan (en timme), åka hem från skolan (en och en halv timme). Kul, fyfan va roligt asså, det är helt otroligt. Helt underbart. Jag bara längtar.

Och ironin flödar.

Som Anni skulle ha sagt: "Sug av mig!"
Ordförråd i det här inlägget; javisst!

Jag börjar bli stressad. Magen krånglar. Jag är irriterad. Datorn har gått sönder. Jag är ledsen. Jag behöver gråta. Jag kan inte gråta. Jag bråkar med morsan. Jag har inte lust att göra något. Jag vill inte. Jag orkar inte. Allt kan ta sig. Gå och hänga sig. Mycket ego just nu...

Kom att tänka på ett samtal som jag och Anni hade för ett tag sen (ett bra tag sen). Jag ringer:
Jag: "Heil, vad gör du?"
Anni: "Inget, ska vi dö?"
Jag: "Sure. Träffas vid bron om 20?"
Anni: "Nej, palla hoppa. Jag tar med en krok."
Jag: "Okej, jag tar rep."
Anni: "Bra, då hänger vi oss vid konsum om en kvart."
Jag: "Yes box, I'll see ya."
Anni: "Yes. Bye, Stalin."

Jag orkar inte med allt jävla krångel. Nu skiter jag i allt. Går i ide och får se när jag vaknar. Om jag vaknar...