Pinkish

Varför gör jag såhär? Varför? Jag förstår mig inte på mig själv.
Jag mår bra. Jag är glad, positiv, det mesta är ljust och jag känner inte att jag har några större bekymmer. Allting flyter på liksom. Men då, när det känns som att saker är som de ska, då... Då kommer tankarna smygande...

Det är så typiskt på nått sätt. Det verkar inte som att jag kan tillåta mig själv att må bra. Så fort det blir för nice så måste jag börja fundera över det som tynger mig mest...

Det suger, för jag sluter bara mig själv.
Jag kan inte ens få ut några ord om det. Jag bara sitter. Stirrar ut i tomma intet och tänker ingenting. Absolut ingenting. Det är helt tomt. Total tystnad. Tårar gror i ögonen men det är tårar som aldrig kommer falla. Innan de blir för stora så att de inte får plats i ögonvrån och rinner ner för kinderna så vänder jag mig inåt. Likaså gör tårarna. De kryper tillbaka. De transporteras till den plats där all smärta samlats. Till bägaren som blir större varje gång den fylls. Bägaren som aldrig kan rinna över. Bägaren som aldrig kan bli tom. Bägaren som alltid är på gränsen.
Den sitter i bröstet, i magen, ibland i halsen och from time to time också i huvudet.

Det kryper under huden. Huvudet värker. Det är svårt att hålla ögonen ordentligt öppna, men de är omöjliga att stänga. Huvudet är för tungt för att lyftas. Jag känner mig groggy. Vill helst bara hålla om någon för att sedan kunna stöta bort. Såsom jag blivit bortstött. Övergiven och sviken. Åsidosatt. Bortglömd. Uttömd men rågad. Always on the edge.
Överkörd och lämnad. Lämnad ensam. Lämnad att förblöda inombords. Lämnad...

Men varför klaga? Jag har det ju bra. Det är såhär jag är. Acceptera läget.
Jag är bara tjejen vars hjärna inte kunde sluta plåga henne...