Pinkish

Två lektioner idag. Ville verkligen inte gå. Jag känner mig så himla oinspirerad just nu. Verkligen inte lust att göra någonting över huvud taget... Det är så otroligt tråkigt. Men så är det.
Känner att jag bara vill ligga hemma och inte göra någonting alls. Bara dåsa liksom. Sova, ligga och stirra ut i tomma intet, fundera. Bara att ens existera känns jobbigt just nu. Men jag känner ändå att jag varit ganska duktig.
Ingen skola i måndags. Men jag var där hela tisdagen. Åkte för att prata med kuratorn på onsdags morgonen innan lektionerna började kl 10. Som det visade sig att den var lärarlös. Så min tre timmar långa håltimme utökades till över fyra timmar. Då fick jag nog. Åkte hem istället. Simmade, eller ptja, badade. Tog massa bilder och filmade med Majas kamera (det var faktiskt läxa, i engelskan). (Förresten så är filmen klar nu och jag är riktigt jävla nöjd! Den blev bättre än väntat, och musiken passade som en smäck, vilket heller inte ens var planerat. Bra jobboat åsa! (Y) Försök att glädjas åt detta nu!)

Idag kom jag lite sent till första lektionen. Stannade på nästa också, Småföretagande A, en ny kurs, men med en inte okänd lärare. Vet inte riktigt vad jag tycker om kursen än. Ekonomi var ju inte min starka sida i ettan, om man säger så. Men jag hoppas att det går bättre den här gången. Lärarlös kemilektion vilket betydde dryga tre timmars hål... För att ha en danslektion som slutade halv fem, med andra ord, jag skulle vara hemma runt halv sju-sju tiden. Nej tack, sa jag och åkte hem och gjorde klart filmen.

Jag hatar den här känslan av olust. Den kände jag alldelles för mycket under förra året. Ja, egentligen redan sen jag började tvåan för ett och ett halv år sedan.
Ettan gick bra. Jag började dippa igen mot slutet, på våren. Det blev för jobbigt, för mycket att göra, för stor press. För första gången i mitt liv kunde jag verkligen inte banka in information i skallen och det var hemskt! Jag visste hur viktigt ekonomidelen i Samhällskunskapen var, och om jag inte fick godkänt på provet så skulle det bli ig på hela kursen. Jag pluggade stenhårt. Läste sidorna i boken om och om och om igen, men ingenting fastnade. Jag läste men jag förstod inte. Fick inget som helst sammanhang. Det skulle lika gärna ha kunnat stå på japansa alltihop.

Första provet; jag skrev datum och namn. Satt och stirrade mig blind på frågorna. Jag förstod dem inte. Jag kunde inte ta in vad hon ville att jag skulle skriva. Provet lämnades in blankt. Jag hade tårar i ögonen när jag gick därifrån. Aldrig, ALDRIG hade jag misslyckats så totalt på något prov tidigare.

Omprov; jag försökte plugga, bad morsan om hjälp och vi gick igenom, sida för sida, mening för mening och ord för ord. Jag vet inte hur många timmar jag la ner på att plugga. Jag pinade mig något så enormt. Varje dag grät jag för att jag inte förstod. Och jag visste inte varför jag inte förstod...
Omprov blev det. Exakt samma prov. Många av frågorna var fortfarande krypterade i min mening. Men några svar blev det, eller försök till svar iaf. Det räckte inte. Ig igen. Jag skulle få läsa upp ekonomin på höstterminen i tvåan. På eftermiddagar, eller tidiga mornar. Som att jag inte redan gick upp tillräckligt tidigt och kom hem sent om kvällarna?

Sommarlovet kom, vilket var en otrolig lättnad. Äntligen skulle jag få vila ut lite. Få ta det lugnt och bara vara. Ett tag iaf. Jag hade ett säkert jobb på Farstanäs Camping sedan jag jobbat där sommaren innan. Vad jag inte visste var att detta skulle komma att bli en av mina värsta somrar i hela mitt liv...

Halvtaskigt väder = inga badgäster = inga eller endast ett fåtal kunder i affär och restaurang = inget behov av arbetskraft = känslan av att bara gå och kosta pengar utan att egentligen göra något.
Sen att Linkan och Lena bråkade konstant gjorde ju inte att stämningen blev så mycket bättre. Lena kom på ett sätt att lägga upp schemat. Verkade bra till en början. Men insåg sedan att jag praktiskt taget hade jour. Jag skulle gå upp på morgonen, kolla vädret hemma, ringa ut och fråga hur vädret var där. Var det bra skulle jag komma ut. Annars kunde jag stanna hemma. Men om vädret blev bättre under dagen så skulle Lena kunna ringa och säga åt mig att komma ut och jobba.
Jävligt lätt att ha ett liv utanför det där då... Att planera någoning var ju bara att glömma. Och de dagar det var sol skulle jag jobba. Så de få soldagar som var under sommaren spenderade jag inomhus, skrubbade golvet med en borste som var ungefär hälften så stor som en diskborste. Jo man tackar. Vad fick jag för det då? Inte en summa som är värd att nämna i vilket fall.

Det var lite blandade känslor med att komma tillbaka till skolan. Det var inte riktigt så att jag längtade tillbaka. Ibland kan man ändå sakna strukturen som finns i skolan. Man vet vad man ska göra och måste inte fundera så himla mycket själv.
Jag minns att jag tänkte när jag kommit till Södertälje Hamn med tåget "Det här kommer jag aldrig att palla. Inte i två år till. Aldrig!" Samtidigt försökte jag intala mig själv att det nog inte var så farligt, så snart jag kom in i rutinerna igen så skulle allt ordna sig. Men så blev det inte.

Jag kände samma olust, samma ovilja att åka och över huvud taget vara i skolan. Det kändes inte ens särskilt kul att träffa klasskompisarna igen heller. Jag tänkte att det hela skulle ordna sig, det skulle lösa sig snart. Men efter en vecka så berättade jag för morsan hur jag kände. Hon blev helt chockad och insåg att vi var tvungna att agera, och det var fort. Hon frågade hur jag ville göra; bara hoppa av, försöka fortsätta kämpa, byta skola innan det var försent och jag skulle behöva gå om? Alternativen var ganska många ändå. Men jag hade absolut inte tänkt i dessa banor, jag ville bara skita i allt ett tag. Så också jag blev aningen överrumplad.

Vi ringde i vilket fall till syon på Cybergymnasiet (som var mitt andrahandsval). Åkte dit för att prata med henne och se efter hur skolan var etc. Fördelen skulle vara att man bara gick antingen förmiddagar eller eftermiddagar. Det lät såklart bättre än det i själva verket var. Skolan låg på Odenplan, det fanns ingen matsal (den höll de på att bygga). Man fick därför lunchboxar som man fick sitta och äta på valfri plats i de överbefolkade, trånga korridorerna. Det verkade stökigt. Ingen ordentlig struktur på skolan eller eleverna.
Och så självklart var Samhällskunskapen ett problem. Eftersom jag fått ig skulle jag, om jag bytte skola, vara tvungen att läsa om hela kursen.
Vi satt och pratde och diskuterade en längre stund om för- och nackdelar och syon avslutade med att säga att hon skulle behöva få ett svar senast i slutet av den veckan. Det var tisdag.
Jag trodde inte att allting skulle vara tvunget att gå så fort. Jag funderade och funderade. Men bestämde mig slutligen för att stanna kvar där jag var och hoppas på det bästa. Och så fick det bli.

Det var väl nu som det hela började. Jag mådde bara sämre och sämre. Kände mer och mer olust att gå upp på morgonen och ta mig till skolan. Jag missade ofta delar av eller hela första lektionen. Vissa dagar brydde jag mig inte ens om att gå upp över huvud taget. I takt med att jag mådde sämre och sjönk lägre och lägre gjorde mina betyg exakt detsamma. Och detta stärkte inte heller självkänslan särskilt mycket kan jag be att få tala om.
Att min lärare och mentor sen hade ett möte med mig, där han praktiskt taget "omyndigförklarade" mig och sa att jag inte längre hade rätten att sjukanmäla mig själv. Han skulle inte godkänna det som giltig frånvaro. Mailet skulle vara tvunget att komma från min mamma. Enligt honom skulle det "pusha mig" till att gå upp på morgonen. Jo, tjena...

Jag kände mig sviken. Jag trodde inte på mig själv, på min egen förmåga, att jag skulle kunna göra något. Och när det sen visade sig att ingen annan heller trodde på mig. Ja, ni kan ju gissa hur det fick mig att känna...

Att bli dumförklarad, nedvärderad, påhoppad och kritiserad, det var något jag fick leva med, dagligen, om inte från lärare så från folk i min närhet.
Folk som man pratade med, mina vänner, min familj, ingen kunde förstå. "Äsch, ryck upp dig!" "Sluta vara så negativ." "Det är inte så farligt." "Tänk positivt." "Sluta klaga." var fraser jag ofta fick höra. Tack för den liksom... Tror du inte att jag har försökt rycka upp mig?
Du kan ju prova att gå i mina skor. Känna som jag känner, tänka som jag tänker. Då skulle du/ni fan haft bättre förstånd än att säga sådana saker!

Det är inte som att det fick mig att må bättre. Snarare sämre. Enligt alla andra så var det inte så farligt, så varför tyckte jag det? Hade jag fel? Det kanske inte var så illa. Så varför klaga? Folk tyckte ändå bara att det var jobbigt. Med dessa fraser fråntogs jag rätten att klaga, jag fråntogs rätten att erkänna att jag inte mådde bra. Istället vände jag mig ännu mer inåt. Folk orkade inte höra, så varför skulle jag prata?

Försök själv och se hur jävla lätt det är att "tänka positivt" när du inte har någon somhelst ork att göra något, du tycker att det är jobbigt bara det faktum att du måste andas. Du har ingen lust att göra något, och då menar jag inte bara "nej jag har ingen lust att föjla med ut på krogen, jag sitter hellre hemma" utan du har ingen lust att gå, du har inget intresse av att prata, ingen vilja att äta, du har ingen lust att duscha och göra dig snygg och fräsch, för du har helt enkelt ingen lust. Du vill ingenting. Absolut ingenting!

Sen inser du att det är inte det som är det värsta; att du inte har varken någon lust eller ork.
Utan det värsta, det är när du förstår och erkänner för dig själv att du inte heller har någon lust att ens få någon ork.
Du liksom trivs där du är. Du har ingen önskan om att bli bättre. Du vill bara flyta omkring som en död fisk i ett lugnt vatten, för ett strömt vattendrag orkar du inte med. Du gör ingenting speciellt. Du tänker ingenting speciellt. Du sitter mest bara och tittar på luften. Stirrar ut i tomma intet. Ögonen är öppna för du orkar inte stänga dem men du tittar inte på någonting, du registrerar ingenting som händer. Du kan sitta och tomglo på en vit fläck på ett vitt bord i en timme utan att flytta blicken en enda gång.

Låter det som ett roligt liv? Inte särskilt va?
Tänk då att känna så, att vara så, att leva så i tio månaders tid. Utan några längre ljuspunkter än max två dagar i rad då du kanske kände att du åtminstone orkade lyssna på lite musik...
Nu kanske du har fått en liten inblick i hur jag levde, hur jag mådde mellan augusti 2007 och juni 2008.
Inte för att det skulle intressera någon. Men bara utifall att någon skulle orka ta sig tid att läsa och inte bry sig.