Tågtankar
Det här är nog bland det bästa jag vet. Helt ärligt. Folk frågar mig hur jag orkar med att pendla fram och tillbaka till skolan varje dag. En och en halv timme dörr i dörr enkel resa, tre timmar restid varje dag. Tidsslöseri? Japp. Det finns ju så otroligt mycket annat man kan göra, tre timmar varje dag. Men man kommer på olika sätt att roa och underhålla sig själv (på allmän plats).
En sak ska jag tala om för dig. Just nu, om man bortser från vilket tidsslöseri pendlande är, så är det bland det bästa jag vet. Och jag menar det. Tröttnar jag aldrig? Jo, självklart. Men det som är jobbigt med att pendla är egentligen de faktorer runtikring som påverkas. (Ex. jag måste gå upp mycket tidigare, jag kommer hem mycket senare, jag har mindre tid till annat etc.) Men pendlandet i sig; helt underbart.
”Hur kan det vara det? Det är ju så outhärdligt, så olidligt tråkigt!” Kanske, ibland. Men oftast är det väldigt avslappnande. Hjärnan liksom stängs av på nåt sätt, ställer in sig i viloläge. Jag kan inte göra något annat än att bara sitta här, med mig själv (och alla okända människor). Musiken pumpar från iPoden in i öronen och studsar omkring i tomrummet mellan dem. Det mest spännande man kan göra under resans gång är att gissa vilken som blir nästa låt (av över 800 stycken så är det inte det lättaste att gissa rätt, men jag har lyckats! En gång. En gång på snart tre år. Tragiskt, jag vet).
Men, viloläget. Jag har faktiskt inte tänkt på det på det sättet. Det var min kurator (ja, jag går regelbundet till kuratorn i skolan) som är helt otrolig på att hitta nya infallsvinklar och perspektiv på saker. Hon sa det när jag klagade över att jag tycker det är jobbigt att resa ”Men Åsa, tänk såhär: Hur många är det egentligen i din ålder som varje dag har tre timmar helt för sig själva. Då man kan sitta och bara fundera över allt mellan himmel och jord, liv och död?”
Och hon har ju så rätt! Hur kommer det sig att man själv inte hittar det positiva i saker som man tycker är jobbigt? Och jag menar, jag är ändå en sån som tänker jävligt mycket (överdrivet mycket!) hjärnan går på högvarv, konstant. Men det har ju också blivit bättre senaste åren. Om det beror på mina tre timmar viloläge varje dag eller om det helt enkelt beror på mognad, det kan jag inte svara på. Men en sak är säker; för några år sedan var jag EXTREM!
Jag minns hur jag alltid trodde att vad jag än gjorde så skulle det påverka resten av världen. Det är ett speciellt tillfälle då jag pratade med en gammal vän om detta som har fastnat i mitt minne. Vi var ute på promenad och började prata om min hjärna och hur konstig den är. Jag försökte förklara hur min hjärna tänker på saker, och spånar vidare på scenarier, något som jag kände att jag inte kunde styra över.
Såg jag en sten på vägen (kanske sizen av en gatsten) så slog tanken mig att jag skulle flytta på stenen för om jag inte gjorde det kunde det mycket väl hända att en bil eller cyklist körde på den och detta kunde i sin tur i västa fall leda till ett eller flera dödsfall. Självklart flyttar jag på stenen. Jag lägger den på trottoaren där jag tänker att den inte kommer göra skada. Men då ploppar tanken upp ”tänk om en liten tjej blir jagad av en våldtäktsman/mördare när det är mörkt och mitt i natten. Hon ser sig inte för och snubblar på stenen som JAG lagt där. Då är det mitt fel att våldtäktsmannen/mördaren hinner ikapp henne…”
Yeah, you get the point. Damn! Det är helt sjukt… :/ (tur att jag slipper det där) :)
Aja, nu är jag framme i storstaden av landet, och det börjar bli dags att packa ner datorn så: Ciao!
(skrevs vid 22-tiden den 4:e januari.)
En sak ska jag tala om för dig. Just nu, om man bortser från vilket tidsslöseri pendlande är, så är det bland det bästa jag vet. Och jag menar det. Tröttnar jag aldrig? Jo, självklart. Men det som är jobbigt med att pendla är egentligen de faktorer runtikring som påverkas. (Ex. jag måste gå upp mycket tidigare, jag kommer hem mycket senare, jag har mindre tid till annat etc.) Men pendlandet i sig; helt underbart.
”Hur kan det vara det? Det är ju så outhärdligt, så olidligt tråkigt!” Kanske, ibland. Men oftast är det väldigt avslappnande. Hjärnan liksom stängs av på nåt sätt, ställer in sig i viloläge. Jag kan inte göra något annat än att bara sitta här, med mig själv (och alla okända människor). Musiken pumpar från iPoden in i öronen och studsar omkring i tomrummet mellan dem. Det mest spännande man kan göra under resans gång är att gissa vilken som blir nästa låt (av över 800 stycken så är det inte det lättaste att gissa rätt, men jag har lyckats! En gång. En gång på snart tre år. Tragiskt, jag vet).
Men, viloläget. Jag har faktiskt inte tänkt på det på det sättet. Det var min kurator (ja, jag går regelbundet till kuratorn i skolan) som är helt otrolig på att hitta nya infallsvinklar och perspektiv på saker. Hon sa det när jag klagade över att jag tycker det är jobbigt att resa ”Men Åsa, tänk såhär: Hur många är det egentligen i din ålder som varje dag har tre timmar helt för sig själva. Då man kan sitta och bara fundera över allt mellan himmel och jord, liv och död?”
Och hon har ju så rätt! Hur kommer det sig att man själv inte hittar det positiva i saker som man tycker är jobbigt? Och jag menar, jag är ändå en sån som tänker jävligt mycket (överdrivet mycket!) hjärnan går på högvarv, konstant. Men det har ju också blivit bättre senaste åren. Om det beror på mina tre timmar viloläge varje dag eller om det helt enkelt beror på mognad, det kan jag inte svara på. Men en sak är säker; för några år sedan var jag EXTREM!
Jag minns hur jag alltid trodde att vad jag än gjorde så skulle det påverka resten av världen. Det är ett speciellt tillfälle då jag pratade med en gammal vän om detta som har fastnat i mitt minne. Vi var ute på promenad och började prata om min hjärna och hur konstig den är. Jag försökte förklara hur min hjärna tänker på saker, och spånar vidare på scenarier, något som jag kände att jag inte kunde styra över.
Såg jag en sten på vägen (kanske sizen av en gatsten) så slog tanken mig att jag skulle flytta på stenen för om jag inte gjorde det kunde det mycket väl hända att en bil eller cyklist körde på den och detta kunde i sin tur i västa fall leda till ett eller flera dödsfall. Självklart flyttar jag på stenen. Jag lägger den på trottoaren där jag tänker att den inte kommer göra skada. Men då ploppar tanken upp ”tänk om en liten tjej blir jagad av en våldtäktsman/mördare när det är mörkt och mitt i natten. Hon ser sig inte för och snubblar på stenen som JAG lagt där. Då är det mitt fel att våldtäktsmannen/mördaren hinner ikapp henne…”
Yeah, you get the point. Damn! Det är helt sjukt… :/ (tur att jag slipper det där) :)
Aja, nu är jag framme i storstaden av landet, och det börjar bli dags att packa ner datorn så: Ciao!
(skrevs vid 22-tiden den 4:e januari.)
Kommentarer
Trackback
