Pinkish

Var är alla msn-människor när man behöver dem? :S
Jag har ett sådant obeskrivligt skrivbehov! Höhö...Känner att jag behöver speeda upp fingrarna och inte behöva vara så otroligt noggrann med var de hamnar (låter nog fel, men det jag menar är att jag har suttit och ritat i fem sex timmar). Sådeså.

Gosh! Jag vet inte ens vad jag vill, borde eller ska skriva om. Känner liksom inte för det här bloggskrivandet, utan jag vill ha en vettig (eller nej, den behöver inte ens vara vettig), jag vill bara ha en konversation med någon.

Det är tjugo personer inloggade på msn. Men inte en enda av dem känner jag för att prata med... Är inte det lite tragiskt så säg.
Iofs så är det så ganska ofta. Tänk efter, hur många brukar du ha online på msn, och hur många brukar du prata med? Egentligen. Skum det där. Eller inte just att man inte pratar med folk, men behovet som (iaf) jag känner av att konstant vara online. Liksom "tänk om man missar nåt! Hallååa! det är klart att man måste vara inloggad HELA TIDEN" annars kan man ju ge sig faan på att den eller de som man faktiskt känner att man skulle kunna ha en givande konversation med är inloggade då man själv inte är det. Eller hur?

Men so what? Egentligen. (Bra ord det där: egentligen). Vad gör det om jag missar att prata med Ralf för att jag inte var inloggad just då? Det är ändå troligtvis så att jag gör någonting roligare än att sitta och häcka vid datorn (för hade jag gjort det hade jag ju varit online och inte missat Ralf). So what the F is the big deal?

De gånger som man faktiskt är inne då, och alla som man vanligtvis brukar prata med också är inne, då blir det ju kalabalik på tangentbordet (och i hjärnan). Det är ganska jobbigt att hålla igång fler än fem ordentliga konversationer samtidigt. Man försöker att ägna lika mycket tid åt alla, och också vara snabb på att svara då någon skrivit något nytt, men ändå är det alltid någon som blir lidande... "Hallå, dog du?" är en standardfråga som jag får vid dessa tillfällen. Men men, det får väl jag, och de jag skriver till, leva med. Man kan inte alltid räkna med att bli prioriterad som nummer ett. Eller asså, jag blir ju alltid det, men inte alla andra ;)

Usch, det känns lite (mycket) tragiskt det här... Jag har ingen som jag vill prata med, så jag sitter och skriver om att prata med folk... :/ Ja ja, sånt e livet.

På tal om att skriva, i brist på annat så satt jag och kollade igenom mappen där jag har mina dikter (en sisådär sjuttio stycken, puf-puf). Hur som helst så hittade jag en, skriven för cirkus ett och ett halvt år sedan, och ja, jag vet inte varför, men jag gillar verkligen flowet i den här dikten. En av de mer lyckade om man får säga så. Jag tänkte dela den med er, vare sig ni nu är intresserade eller inte :)


Saknaden

Sitter här på tåget, lyssnar på dina låtar och din underbara röst.
Tårarna rinner, hoppet försvinner och jag finner ingen tröst.
Kom tillbaka till mig, håll om mig och låt mig vila i din famn.
Saknaden är stor, tankarna gror, men tillsammans så ror vi i hamn.

Varför var du tvungen att resa iväg så långt långt bort?
Vill ha dig här, lär mig vad kärlek är och håll mitt öga torrt.
Ångesten tar över, jag sjunker och förlorar all kontroll.
Tänk vad vi kan bli i maskopi om vi slutar dra åt olika håll.

Jag vet att det inte blev så lyckat sist vi såg varann.
Kan vi hitta ut? Få det som förut? Det tog ju inte slut när du försvann.
Vill att du ska komma och dra mig ur träsket av min egen ensamhet.
Men flickan med tiara kommer jag aldrig att vara, bara så du vet.

Jag kan inte ändra det förflutna eller personen som jag är.
Med mig själv lever jag efter behag varje dag och ser vart det bär.
Vi är båda unika och behöver inte alls leva efter normen.
Varför lida när vi kan vända sida och sedan rida ut stormen?

2007-05-08

Tack för mig!