Pinkish

Varför ska det alltid göra ont? Kan inte smärtan bara upphöra, istället för att bara flyttas runt, ändra färg, form och offer?
Är det inte magen, så är det knäna. Är det inte knäna så är det axeln. Är det inte axeln så är det nacken. Är det inte nacken så är det huvudet. Och är det inte huvudet så är det hjärtat...
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Det känns inte som att det finns någonting som jag kan göra. Smärtan är outhärdlig, varän den befinner sig.

Jag längtar efter den dagen då jag blir kär igen. Det var så länge sedan jag kände den känslan. Jag minns den knappt. Och vet inte ens om jag skulle känna igen den när den uppenbarar sig. Om den uppenbarar sig.
Jag känner mig så kall; känslolös. Det är som att jag försöker skydda mig själv med någon slags stålsköld. Ogenomtränglig. Men det leder bara till att jag sluter mig själv. Jag stöter bort allt och alla som kommer nära. Jag vägrar släppa någon inpå livet. Jag vågar inte. Jag är för rädd. För feg.

När hände detta? Var gick det snett? Och varför blev det så?
För stort engagemang? För stora hopp? För höga krav? För många snedsteg? För många obetydliga crushes som jag la för mycket vikt och känsla i? För många svek? För många lögner? För få föräldrar?

Jag bara undrar...

För varför ska det vara så? Varför känner jag mig ensam? Varför är jag ensam?
Varför ser jag allt som alla andra har? Hur kommer det sig att jag inte värderar mitt eget liv, min familj, mina vänner? De är ju där. De betyder något. De betydet mycket. Det betyder mycket. Men finns de? Är det på riktigt, eller bara fake? Jag vet inte...

Kommer jag någonsin kunna vara tacksam? Kommer jag någonsin kunna nöja mig?
Kommer jag någonsin vara nöjd?