Pinkish

Ufft...
Fan, här försöker man med alla möjliga saker och ting. Jag lyssnar på bra musik. Eller iaf varierande musik och mycket av den är ganska peppande. Sån musik som man blir glad av. Och jag blir glad. Jag känner mig litte bättre till mods, men sen så fort jag börjar tänka eller låten tar slut så sjunker jag igen.

Kände samma sak idag i skolan. Jag, Maja och Linnéa var på väg till skåpen (förmodligen från matsalen) gick igenom SAM och fulade oss lite. Jag och Maja drog lite citat från Scooby Doo parodin på youtube (som ni bara måste se om ni inte redan har det) (http://www.youtube.com/watch?v=cLNvmoeAktE). I vilket fall. Vi gick och asgarvade. Hade skitkul. Men så slog tanken mig; "hur roligt har vi egentligen?" Jag är fan inte så glad som jag kanske ger intrycket av. Och så är det jävligt ofta.
Snackade om det bara för en liten stund sen. Jag ger ofta första intrycket av att vara en glad, positiv, framåt och bekymmerslös person. Jag har nämligen insett att om jag visar att jag är ledsen, sur, nere eller deppig, då behandlar folk en också som att man är det.
Man lyfts liksom inte upp av sina vänner som man kanske skulle vilja. Och jag skyller inte på någon, för det är helt naturligt att man som människa gör så. Men man mår ju oftast bättre om folk behandlar en som om man vore glad, istället för att oja och beklaga sig över dina bekymmer.

Det kan ibland kännas så otroligt fejkat. Varför ska man låtsas vara glad om man faktiskt inte är det? Är det inte bättre att visa världen att man inte är perfekt, inte alltid är glad och inte alltid är positiv? Nej. Jag tror fan inte det.
Jag berättade i ett inlägg för ett tag sen om min, ja depression, eller vad man nu ska kalla det, som ägde rum under större delen av andra ring på gymnasiet. Jag minns inte om jag skrev det i inlägget men det var i alla fall så att vissa dagar kände jag mig bättre. Jag kände att det här faktiskt kunde bli en bra dag. Jag kanske kunde försöka vara lite positiv. Men när man sen kom till skolan och träffade vännerna som var inställda på att man också idag skulle vara totaldepp behandlade en så. Jag blev deppig, för att jag varit det innan, och alla var inställda på att jag skulle vara det, kanske inte för att jag verkligen var det.

Till slut blev det som en grej. Åsa var deppig, så var det bara. Och många dagar kände jag mig deppig, kanske inte för att jag nödvändigtvis var det. Men för att det var enklast så. Att ha ett humör, att vara på ett sätt. Istället för att skifta från dag till dag; ibland glad, ibland ledsen. Inte nog med att det var jobbigt för mig att pendla (och då menar jag inte tåg), men det var också jobbigt för kompisarna att aldrig veta; skulle jag vara glad eller ledsen idag. Det blir jobbigt för dem att anpassa sig. Så, för ofta tog man den lätta vägen. Jag inbillade mig att jag var deppig, för andras skull. Hur sjukt är inte det då...?

Som jag skrev i det andra inlägget. Jag bara flöt med. Jag orkade inte ändra mitt beteende. Det innebar för mycket jobb, för mycket inre och yttre konflikter. För mycket att ta tag i helt enkelt. Så jag stannade kvar. Jag fortsatte deppa. För att jag var bekväm. Jag tyckte det var skönt.

Det här inlägget hamnade in på nåt skumt spår som jag verkligen inte hade tänkt mig från början. Och bra som jag är så har jag självklart glömt bort vad det var jag kände att jag ville skriva om när jag började. Jaja, en annan gång kanske...

Danne i klassen fyllde år i veckan (grattis!) och han planerar utgång imorgon. Antar att en del från klassen ska med. Det skulle föras på nivå tjugotvå och sen skulle vi vidare till nåt ställe på F, typ fortet eller nåt :P Jag vet inte.
Jag är också bjuden hem till brorsans polare Danne som fyller år imorgon och ska ha fest hemma hos sig här i tälje.
Samtidigt som båda sakerna är väldigt lockande, så lutar det mest åt att jag faktiskt bara stannar hemma imorgon. Inte gör ett jota, utan bara sitter. Vid datorn, framför tvn, läser, ja vem vet, kanske bestämmer mig för att sova tidigt.

Men det känns så himla tråkigt. Varför inte ta och göra någonting när man väl får chansen? Klagar ju ofta över att det känns som jag sällan gör saker. Kanske är för att jag tackar nej när något dyker upp... Känns jävligt genomtänkt.

Men ja, jag vettefan... Om jag inte är på humör så känns det mest dumt. Jag har inte heller råd känner jag. Tankade dessutom idag. Haha, det är ju en historia i sig också. Nanthin messade precis när jag kommit hem "ring mig :("
Jag hämtade mammas mobil och slog en pling. Hon var upprörd. Hon och två i hennes klass skulle göra sitt projetarbete; åka ut till en stuga mellan södertälje och järna där de ska bo till på lördag. Tätt inpå varann, utan mobil, internet etc. Filma det hela och se hur de reagerar på varann. I vilket fall, hon stod vid busshållsplatsen och hade precis missat bussen för att hon glömt sin mat och sitt busskort. Hon hade försökt få tag på folk som kunde skjutsa ut henne, men fick inte tag på någon, stackarn :/ Hon hade glömt att jag hade körkort och bil. Självklart så ställde jag upp och skjutsade ut henne. Vad gör man inte för en vän i knipa liksom :) önskar lycka till med projektet, blir nog intressant.

Oj, lång utvikning. Jag var tvungen att tanka, och det gick på 400 spänn. usch... Var var jag... :/ Jo, jag känner att jag inte har råd att gå ut riktigt. Och inte så stor lust / ork att gå på fest.
Men om jag bestämmer mig för att gå ut/på fest så taggar jag ju till, då är jag inte den som är den. Inte den som är tråkig. Är det fest så är det och då får man bjuda till lite. Frågan är om jag pallar med det... :/
Jaja, nu börjar jag bli trött och bara upprepa mig känner jag :P Tror att jag säger godnatt istället, så får vi se imorgon hur jag väljer att göra med saker och ting. The future is near... G'night!