Pinkish

När jag satt på tåget på väg hem från skolan kom det en snubbe. Ni vet en såndär som går och lägger ut lappar där det står något i stil med "Min dotter har tuberkulos" eller "Min bror har cancer". Ja ni vet vilka jag menar. Snubben som jag såg idag tror jag, vid närmare eftertanke, att jag också såg igår, samma tåg, ungefär samma tid. Idag så haltade han också. Hm, han insåg väl att det inte skulle gå att bara se någelunda normal ut och lyckas få en slant. Man måste nog både vara lite trevligare och verkligen se ut att ha det svårt. Idag sa han nämligen hej också, mest rakt ut i tomma intet, men ändå.

Jag vet inte vad jag ska tycka, tänka eller tro om dessa människor. I ettan läste jag noga varje lapp som lades ut på sätet och ibland gav jag dem till och med några mynt. Men när sedan samma tant flera dagar samma vecka kommit och gått sin runda på tåget kände jag att "nej nu får det fan vara nog!". För man kan faan inte se på folk eller bedömma om de faktiskt behöver hjälp eller inte. Och om de nu är i så stort behov av hjälp och pengar, hur kommer det sig att de har såd med att laminera dessa fina lappar, som dessutom är utskrivna i färg.
Vem får dom dessa lappar av? De personerna borde skjutas. Inte dessa snubbar och tanter som går omkring på tågen. Vi har väl ändå ett ganska bra skyddsnät i Sverige, och vi strävar efter att alla som kommer hit ska få den hjälp de behöver, även om de kanske inte alltid förtjänar det, men det är en annan femma.

I vilket fall, jag skäms nästan lite över mig själv nu när jag mer eller mindre bara ignorerar dem. Tänk om de faktiskt har det riktigt jobbigt och så, och alla bara ignorerar. Man vill ju vara en sån (eller iaf jag) som hjälper folk och kan göra folk glada. Men nu är man bara lika trist och taskig som de andra på tåget. Fast om man då ger pengar, som jag gjort totalt kanske fyra gånger, då skäms man ju då också. Man verkligen känner allas blickar och märker hur alla tänker att man är så dum och korkad som går på dem.
Såg ju en tjej idag som gav snubben några mynt, och jag började fundera över det där. Hur mycket de tjänar ihop egentligen... Minns att jag och nån mer (säkert Maja :P) pratade med Stefan (vår lärare) om det. Och han gjorde någon snabb huvudräknign på det hela. Ungefär något i stil med:

"Säg att en länga/runda (att de lägger ut lappar och amlar in lappar) tar ungefär två minuter. På varje runda får de in säg två tre kronor på varje (ge och ta; ibland mer ibland ingenting). Så tjänar de alltså 60-90 kronor i timmen på att hålla på sådär."
Det är fan inte okej asså.
Nej usch, jag tycker inte om såna människor. Känns ju ändå på nåt sätt bättre attge pengar till såna som spelar musik eller nåt. Just det faktum att de faktisk gör något även om det kan vara ännu mer störande. Som tur är har jag mina inEar hörlurar som man blir helt isolerad av. Hör inte ett ljud förutom den egna musiken.
Lite kul ändå. Jag minns en gång när jag satt på tåget och lyssnade på musik (Hmm, bara en gång...? *...*) Jo, men jag minns så väl hur jag märkte att folk började vrida och vända på sig, de såg aningen störda ut, men jag kunde inte förstå varför. Jag satt och funderade över detta en stund och såh hur folk verkade bli mer och mer irriterade. Och ja, herregud! När låten på iPoden tog slut så hörde jag oväsendet :S Och fyfaan! Att någon inte hade sparkat av honom ännu. Det var verkligen bara oväsen, det han gjore räknas faan inte som musik! Usch usch usch! Jag minns det fortfarande. Tänk att en treåring precis hittat farfars gamla dragspel som var helt ostämt (om de nu kan vara det, men iaf :P) och bara börjar dra helt okontrollerat i det och samtidigt står och smånynnar på en helt annan melodi som inte alls passar in i musiken. Tänk er det. Och du är trött och vill bara hem. Tänk dig in i hur det skulle kännas och hur irriterad du skulle bli. Och så höjer du volymen på dragspelspojken lite extra :)

Usch och fy, hemska minnen!
Nu är det dags att sätta igång och packa, och ska nog iväg till Intersport med bror snart för att spana på skidglasögon också :) Så tjarrå sålänge!