Pinkish

Lill-lördag. Det är bara en tidsfråga innan den riktiga lördagen är här. Och det är ju inte vilken lördag som helst. Nej det är den fjortonde februari, såkallade Valentins dag eller Alla hjärtans dag. Jag har inte direkt brytt mig nu på senaste. Iofs har jag praktiskt taget aldrig riktigt brytt mig om denna dag eftersom jag aldrig hållt någon kär under denna tidpunkt.
Det har aldrig varit någonting som jag firat. Som mest har jag väl köpt lite choklad till morsan.

Jag vet inte varför, men i år så bryr jag mig. Jag tyngs av det. Jag vill inte att den dagen ska komma. Det innebär bara att jag än en gång påminns om att jag är ensam. Och självklart så ser man ju vad alla andra har. Närmsta polarna som firar årsdag efter årsdag med sina käraste.
Men jag då? Hur kommer det sig att jag aldrig haft något vettigt, sunt förhållande. Det är ju inte som att man inte försökt. Men det funkar ju aldrig. Inte med den inställningen kanske du tänker. Men vafan. Det är ju inte så att man orkar hålla på, go on and on i all evighet utan att få sig en törn av alla nederlag. Efter alla misslyckade försök är det klart att man börjar fundera, tankarna börjar snurra. Det går liksom inte längre att tänka att "det är inte mitt fel, det är inte mig det är fel på". Det insåg jag redan för två tre år sedan, då gick det inte längre att blunda för...

Jag borde inte bry mig. Jag borde verkligen inte. Men jag gör det. Och det stör mig. Varför, varför varför varför?

All hope is gone, I end up alone, what a chock
I'm trapped in a cage and I'm dreaming away
But the darkness thickens and the door is locked
I can't get out, I start screaming and I pray

---

Many tears fell tonight
When there is no light
No tunnel and no end
Is that when you pretend?

Pretend that things are okay
Tomorrow will be a sunny day
Tomorrow will be good
Pretend? Well, maybe I should...