Pinkish

I lördags när jag var hemma hos min bror, så var det en tanke som slog mig. Bitch slap rakt i fejan. Och ont gjorde det. Det blev så obehagligt skrämmande uppenbart. Så påtagligt.
Vi var sju pers där. Kille-tjej, kille-tjej, kille-tjej... och jag. Par, par, par... och jag.
Mina bästa tjejkompisar har alla någon. Tre av dem stadiga årslånga + förhållanden. De andra två i förstadiet, jag är inte så insatt, men i vilket fall; jag är det femte hjulet.

Jag är i vägen. Jag stör mönstret. Jag är onödig och överflödig.

Vad gör jag där? Varför håller jag mig inte bara undan? Nu när alla har någon så finns det inte rum för fler.
Det är säkert bara jag som tänker så. Men efter min uppenbarelse i lördags så kan jag inte riktigt släppa det. Hur kommer det sig? Hur blev det såhär? Vad ska jag göra åt saken? Kan jag göra något åt det, och bör jag ens? :/

Det känns påtvingat. Jag känner mig nu obekväm var än jag är. Med vem än jag är. Det är dumt, jag vet. Men så är det.
Varför kan inte allt bara vara enkelt, som förr, när man var ung, dum och ovetandes? :/