Pinkish

Vi fick en uppgift i engelskan. Vi ska läsa en bok, mer än 100 sidor, originalspråket ska vara engelska och man ska inte ha läst boken förr. Det ska vara utläst någon gång i April.
Jag valde att låna Twilight av Maja. Jag började läsa igår. Om om jag fortsätter läsa i den här takten kommer jag att vara klar inom en vecka. (!) Jag är helt såld. Boken är underbar! Man bara drömmer sig bort, lever i en annan värld, någon annans värld, någon annans fantasi.

Jag vet inte om detta är någonting bra eller dåligt. Jag flyr från min egen verklighet. Det kan förstås vara skönt. Och det kommer otroligt lägligt. Men samtidigt; hur bra är det? Jag borde inte fly. Men det är ju så lätt. Det är en enkel väg ut, ut och iväg, bort från min nu så gråa verklighet.
Jag minns när jag var yngre, när jag mådde riktigt riktigt dåligt. Då levde jag delvis i en drömärld. Jag fantiserade mig bort. Jag inbillade mig själv att jag var någon annan. Hade ett annat liv, inte nödvändigtvis bättre, bara annorlunda. Varje kväll när jag gick och la mig började jag tänka, fantisera och skapa ett nytt scenario. Jag bestämde över allt och alla, över vad som sas och vad som hände, och om jag inte gillade hur det utvecklades så tänkte jag bara tillbaka några steg och fantiserade ihop någonting annat. Detta gjorde jag varje natt, och varje helg när jag vaknade. Jag gick inte upp, utan jag vände mig om, drog upp täcket till hakan, blundade och fortsatte där jag slutade senast.

Jag minns att jag inte mådde särskilt bra av detta. Jag tyckte att det var oerhört mysigt att drömma mig bort. Det var en flyktväg. Jag slapp konfrontera och hantera mina problem som jag hade i det verkliga livet.
Särsklit mina problem med farsgubben. Saker som fortfarande tynger mig. Undrar om det någonsin kommer att gå över. Tveksamt. Jag tror varken att han, jag eller någon annan verkligen förstår hur mycket jag påverkats av honom, av hans närvarande, men kanske desto mer av hans frånvaro.
Hans goda vilja, men inte så goda genomförande.

Förr funderade jag ibland över hur saker och ting kunde ha varit. Hur livet kunde ha sett ut... om inte alkoholen satt käppen i hjulen. Hur vi inte skulle bo i den här lägenheten, utan i ett hus, en egen villa, med trädgård. Växa upp och ha bil, bättre ekonomi. Kunna åka på resor så att man slapp vara en världsvirgin vid nitton års ålder. Farsan skulle lära mig saker, praktiska saker. Vi skulle kunna renovera själva i hemmet. Jag skulle få lära mig tapetsera, lägga golv, laga bilen och elektoniska saker. Ja, vem vet, jag kanske till och med skulle haft ett småsyskon...

Tårarna börjar sippra ur ögonen och falla ner för mina kinder medan jag skriver det här. Det var så pass länge sen som jag faktiskt tänkte på och reflekterade över det. Och nu vet jag varför. Just därför. För att jag inte mår bra av det. Det leder ingen vart. Det löser inga problem, precis som alkohol inte gör det...
Jag har lagt det hela på is. Jag har försökt att inte bry mig. Men så fort jag börjar må dåligt och jag funderar över varför, så kommer jag alltid fram till samma slutsats. Alla problem leder fram till samma kärna. Gropen, såret, skorpan. Det svarta hålet långt där inne.
Det som värker i hjärtat. Det som städigt växer och äter upp mig inifrån. Sakta men säkert krymer jag. Jag krymer som människa och jag tynar bort.
Dessa flashbacks, dessa minnen. Dessa tillfällen som är inpräntade i min skalle. De försvinner aldrig. De spelas upp, over and over. Time and time again och jag kan inte hindra det.

Min svenskalärare fick mig att skriva om det förra året. Hon lyckades få mig att skriva dikter om det. Om honom. Om mina minnen. Jag hade aldrig gjort det tidigare, och heller inte efter det. Två dikter blev det om olika händelser. Jag lyckades också skrapa ihop några stycken andra dikter om lite annat, men också betydelsefullt.
Jag är lite kluven till om jag verkligen ska publicera någon av dikterna här. Det är ett så pass känsligt ämne. Varje gång jag läser vad jag skrivit så börjar tårarna gro.
Den blir inte publicerad idag i vilket fall. Det känns som att det här får räcka för nu. Det är tillräckligt. En bra början. Sen får vi se, troligtvis återkommer jag till ämnet. I sinom tid...