Pinkish

Har jag just gjort ett stor misstag? Eller gjorde jag det rätta? Herregud. Jag har inte den blekaste.

Jag ligger och sover. Jag är sjuk. Har feber, ont i halsen och hostar etc. Bajs, men aja. I vilket fall. Telefonen ringer. Jag vaknar, tar telefonen i handen. Känner inte igen mobilnumret på skärmen men svarar ändå.

"A hallå?" lagom raspig röst.
"Ja, hejsan. Är det åsa?" frågar en tjej.
"Ehm, aa, det är jag." säger jag och gnuggar mig i ögonen och halvt sätter mig i sängen.
"Okej, ja hej! Jessica heter jag och jag ringer ifrån KYH. Du hade sökt till en av våra utbildningar som Energikonsult, eller hur?"
Först fattade jag inte alls vad hon sa, lagom seg i hjärnan liksom. Men inser det sen och hispar ur mig ett "Eeuhm, ja.."
"Ja, så nu är det såhär att vi hade upprop idag och så var det en som inte kom. Så min fråga till dig är om du har lust att börja plugga hos oss imorgon?"
Wow.. Oh, snap.. "Öööh... Euhm.. Ptja..." tänk, tänk, tänk! "När måste jag bestämma mig? Jag antar att du måste ha svar typ nu, nu, nu?" Jag lät säkert himla bright måste jag säga.
"Ja, hellst, eftersom det börjar imorgon, så..."

Jag funderar snabbt och så intensivt som jag kan kring att börja plugga, vill jag verkligen det? Jag har inte funderat över det på senaste tiden, det har ju mest kännts så hopplöst. Reservplats 15 liksom... Jag har jobbet på Coop. Självklart skulle jag kunna fixa och trixa bort de tider som jag har på dagen och se till så att jag bara fick kvällstider istället så att det passar med schemat i skolan.
Men how about mina planer kring vintern? Eller kanske inte planer, men tankar kring det iaf. Jag har blivit påmind än en gång om au pair idén och har blivit lite inspirerad och spanat runt lite. Är inte alls mentalt inställd på att plugga. Dessutom är jag sjuk nu, och hur skulle det kännas att vakna av väckarklockan imorgon och behöva bege sig till skolan? Gaaah!

"Pfft, jag måste nog tyvärr tacka nej faktiskt. Jag har fått ett jobb och jag är sjuk just nu ..." bla bla.. jag minns inte riktigt vad jag sa.
Hon frågade vad det var för jobb och så, och sa sen att jag självklart var välkommen att söka igen nästa år eftersom jag faktiskt är väldigt ung, sa hon och skrattade.

Hon önskade mig lycka till och jag gjorde detsamma för henne. Vi lägger på och jag undrar om jag just gjort ett av mitt livs största misstag.

Ser att mamma står i dörröppningen och jag berättar vad som just hände. Väldigt kort. Men hon sa att hon trodde jag gjorde rätt i alla fall. Så jag får väl lita på det. Jag är inte kapabel att ta några sådana här beslut överhuvudtaget i mitt tillstånd. Jag följer bara min mat och sovklocka just nu. Funderar inte, tänker inte, gör inget, jag bara är. Och att då helt plötsligt, out of the blue, vara tvungen att ta ett beslut om detta... Pffft.... Ja, jag säger då det...

Jag hoppas inte att jag ångrar mig iaf. Sen finns ju alltid chansen att söka igen, när jag har mer arbetslifserfarenhet, mer kött på benen och förhoppningsvis en klarare bild av vad jag vill.

Men nu ska jag inte fundera mer, för nu har jag fått huvudvärk. Det är toan nu, sen sängen. Godnatt!